tesoros
Vi är i badrummet hemma hos abuelosarna. Lidia kastar sig om magen på mig och kramar mig hårt. Mormor Marife tittar på oss och säger "åh, du tycker verkligen om Jonna va?" Lidia svarar ja och kramar ännu hårdare. Marife ler och fortsätter hon vänd mot mig "Vad hon grät när du gick häromdagen. Tänk vad hon kommer att gråta när du åker på riktigt. ...finns det ingen möjlighet att du kan stanna i två år? Marian(moster) var borta i två år..."
Men två år känns så fruktansvärt länge.
Det är en splittrad känsla, för att det kommer att bli jobbigt för Lidia att det kommer någon annan helt plötsligt (såklart, hela proceduren börjar om), för att jag känner mig smickrad och uppskattad, för att jag längtar hem...
Det är långt kvar till sommaren.
Igår öppnade sig himmlen. Det var längesedan jag såg så mycket regn. Det blev översvämningar på gatorna och jag var fullständigt plaskvåt nästan rakt igenom. Strumporna gick att vrida ur... Jag såg förmodligen helt drogad (eller bara galen) ut eftersom jag plaskade runt i vattenpölarna och skrattade på väg hem från abuelosarna.
Fy fan vad bra allt är ibland.
------------------------------------------------------------------------------------------
Har målat idag igen och nu är mina väggar prydda med bilder (väggfärgen lossnar om man drar bort tejpen oförsiktigt ...upptäckte jag. Lite.) Men jag är ganska stolt faktiskt. Åh, dessutom funkar mina vägguttag igen!
Men gubbarna på taket har fimpat på min dörrmatta nu istället, jag vet inte hur jag ska tolka det men det kändes otrevligt, inte minst för att det luktar illa och för att jag drar med mig askan in i lägenheten när jag går in.
Jag bidar min tid för hämnd.
Åh jag blev just ledig i eftermiddag för att Silvia kommit hem från New York och kan ta Lidia själv.
------------------------------------------------------------------------------------------
Esta tocando la guitarra
esperando me
cantando un cancion que puedo escuchar
ya estoy listo mi tesoro
