Adios playita!
Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig, va? Särskillt inte om man bor i Spanien.
Råkade säga att jag inte hade några planer när Alberto (pappan) frågade vad jag tänkt göra i veckan (ensam). Han bad sin vän (och för två dagar, min lägenhetskamrat!) Roberto från Argentina att ringa mig.
Jag är ganska stolt att jag lyckades att fixa ett telefonsamtal helt på spanska! (även om jag inte RIKTIGT hängde med på allt).
Jag tror att han sa att Alberto bett honom fråga om jag ville följa med honom för att se Tavira, en turistort i Portugal, istället för att vandra fram på de stekheta gatorna i Sevilla helt ensam.
Visst, det är en snäll tanke, men jag hade faktiskt sett fram emot att få vara ensam, städa färdigt lägenheten, (den är ÄCKLIGT smutsig!) sitta vid internet och lära mig att hitta i staden. Dessutom så känns det väl sådär att följa med en helt(helthelt!) främmande man på turistresa... även om det någonstans i mig säger att det är oartigt att misstro sin värds vänner, så känns det...jag vet inte riktigt hur det känns (om känslan hade ett ansikte skulle den lyfta på ögonbrynen med en uttryckslös mun). Det känns som om jag vill stänga dörren om mig. Just så är känslan.
Nu ska jag fundera lite. Hasta luego cariños!
Älskar er.
