saltglad

Jag tar ett andetag som når ända ner till roten av mina lungor. Nattluften är varm och söt av kvällsblommor (men också med ett svagt sting av sopor någonstans i periferin). Överallt hörs dunkande musik från bilar med nedvevade rutor, gatufester och utebarer längs stranden. Och mitt i alltihop känner jag en liten hand gripa efter min och en ljus röst som ivrigt pladdrar på bebisspanska.
I det ögonblicket förvandlas hela jag till ett leende.

Det var den första av två stora segrar.

Lidia och jag tar ungefär två steg fram, ett steg bak. En sak som verkligen har gått bra är att bada henne. Abuela (mormor)Marife är imponerad(!) av att Lidia VILL bada när jag badar henne. Hon tar mig till och med i handen och säger
-Kom nu så leker vi med "los marineros", (sjömännen) och båtarna!
Jag har lyckats mata henne EN gång (igår tog det 40 min för Marife att peta i henne mellanmål så där har jag ett digert jobb framför mig.).

Men igår kom den andra av två stora segrar.

Det är inte lätt att vara nummer två när man i allmänhet lider av en inte alltför allvarlig prestationsångest och dessutom känner att nummer ett var fruktansvärt omtyckt av både Lidia och familjen. I allt jag har gjort förut, så har jag någonstans längst bak i huvudet undrat om Joanna från Polen var bättre än jag och om de saknar henne och önskar att hon hade stannat längre istället för mig (jag vet att den tanken är förbjuden men, det är mänskligt!).
Men igår fick jag en komplimang som var PRECIS den bekräftelse jag behövde!

Det är inte det att jag hela tiden vill vara bättre än alla andra. (Alla orienterare som känt mig ett litet tag borde vid det här laget veta att jag är en fantastiskt bra förlorare, vad än skottarna anser om min tävlingsinstinkt *blinkblink*). Det räcker liksom med att jag är lika bra, eller i alla fall gör ett bra jobb så att folk är nöjda med mig. Men när Marife med stora allvarliga (bruna) ögon frågade Marian om det verkligen var jag som hade kammat och satt upp Lidias hår, för att efter ett jakande svar säga att jag kammar bättre än Joanna från Polen, kände jag hur en lycklig rodnad spred sig över kroppen ("tur" att man kan skylla på värmen?). Och att hon sedan påpekade det både för (mamman) Silvia och (pappan) Alberto (som jag förresten träffade för första gången igår) spädde bara på "MVG-känslan".
-Titta vilken rak bena!, sa hon flera gånger, Titta på benan!

Well mamma, jag antar att jag har dig att tacka för den komplimangen i alla fall. Förresten, en annan sak, igår visade jag bilder från Sverige (de var helt fascinerade av snön och ännu mer av isen nere vid hamnen i vintras) . Marife tyckte att mamma såg ung ut (Det du).

Sanden är ännu sval mot fotsulorna men solen steker huden fuktig trots att klockan bara är strax efter nio. Några små ekor ligger uppdragna på stranden. Det är fiskare som rensar näten efter nattens fångst, som säljs direkt på stranden. Det rasslar svagt om snäckorna när vågorna smeker över dem med rullande tag. Det den här lediga dagen lovar är att det inte behövs några mer tårar nu. Saltet kommer från havet
och jag är glad.

Älskar er varje dag, nu och alltid.