saltglad

Jag såg konturerna, de välbekanta skavankerna. Kinder jag pussat tusen och tusen gånger om. Ögon jag mött med kärlek, skuld, glädje och besvikelse, ögon som sett mig gråta och fått mig att le. Armar som värmt mig när jag frusit.

Deras hjärtan har dunkat trygghet genom min kropp så länge jag levt. Det glittrar till i ögonfransen innan jag blinkar och den rullar vidare nerför kinden.
Jag känner mig så tom när jag bara hör ljudet så svagt, så långt bort.
Jag är kall fast jag smälter. Som en mjukglass i öknen, en isbit i en kopp varmt, svart kaffe.
Jag vet inte vad ögonen jag möter ser.

"Torka tårarna min vän
Jag tror jag vet ungefär hur det känns
som att försöka dansa med en myndighet
Du ville bara ha ett hem, en plats
nånting vettigt att göra, vad som helst"

Jag tittar ut på staden som glöder efter dagens brandheta sol. Den andas lugnt och viskar

"Jag kan inte hjälpa dig upp
kan inte lysa upp den väg du springer
Jag kan inte vagga dig varm och lugn
du har en annan röst, annan färg,
Ett annat land, med andra klockor som ringer
Jag tar mig inte in i dina dunkla rum"

Men jag klarar det här på egen hand.
Ni har sagt att jag är modig och stark, att jag är klok och go´, att jag är söt och glad
Jag måste bara tro på att det räcker!

Om ni bara visste hur mycket jag behöver en stor kram just nu.
Ni vet att jag älskar er mest på hela jorden.