saltglad

Tar nyckeln från hallbordet för att för första gången gå ut på taket. Jag ställer mig på tå och kikar försiktigt ut över kanten. Det är svindlande långt ner till marken. Där nere på trottoaren går människor och trycker sig mot husen för att få skugga.

Igår gick jag ner på gatan för att träffa den här mannen. Han är i femtioårsåldern, kanske något äldre, och jobbar som advokat. Han bjöd på trerätters och ställde lugnt och tydligt frågor till mig för att öva mig på att prata spanska. När jag blev frustrerad för att jag inte hittade ord så log han bara och sa åt mig att lugna ner mig, vi har inte bråttom. Det var jättetrevligt. Han ska visa mig runt lite i staden i eftermiddag, men han oroade sig för värmen.

Jag hade ett missat samtal från 02.30 inatt. Samma nummer ringde gång på gång en signal och lade sedan på. Jag skickade ett sms och frågade vem det var. Mercedes kompis. Han ville att jag skulle komma tillbaka till playan imorgon. Jag svarade att jag inte vet om jag kan. Vet ju inte ens varifrån bussarna går. Han ringde mig men jag fattade ingenting så det enda jag fick ur mig var i stort sett "jag fattar inte" och lite allmänt uppgivna och frågande ljud. Han gav upp efter en stund och lade på luren i örat på mig. Jag smsade och skrev att jag inte förstår något på telefon och undrade om det inte fanns någon som pratar engelska. Fick svaret "No". Inget mer.
It's a hard life.