saltglad

Putsen i köksvrån trillar ner från väggen och det finns en vattenpöl som aldrig riktigt torkar på golvet under diskbänken. Fönstren är totalt oisolerade och väggar, golv och tak är gjorda av sten. Min lilla kokplatta har till slut dragit sin sista suck och den stora får stå mitt på köksbordet för att få plats. Vattenpumpen sjunger på sin sista vers den också, eller så jävlas den bara genom att tillfälligt sluta fungera när jag på fredagskvällen står intvålad med shampo i håret utan att kunna skölja bort det. Jag bränner tummen på tändaren när jag ska tända några värmeljus och jag ser en silverfisk krypa fram över kokplattan. Jag skriker till ("DÖ!") innan den aldrig mer kommer att störa någon igen. Och sedan är det bara jag och knastret, suset, brummandet, dunkandet och de dämpade rösterna från huset som är kvar.

Lidias farmor och farfar blev upprörda för att jag inte är ute och festar eller gör saker på kvällarna. Farmor Mari-Carmen muttrade att hon skulle prata med Lidias (med mig) jämnåriga kusin Mercedes om det. Jag skulle aldrig drömma om att tvinga någon att vara med mig. Inte för att hon verkade tycka det var jobbigt i sommras, men i alla fall. På fredag ska jag nog "hang-outa" med min amerikanska väninna Jacque eftersom hon ska hem över jul och ändå var tvungen att tillbringa en natt i Sevilla för att hinna med tåget eller hur det var.

Jag ska baka lussekatter själv idag. Det stör inte mig. Silvia sa att vi får baka igen i Tomelloso eftersom mormor Marife är sjuk men väldigt gärna vill lära sig. Instruktionsboken till ugnen skulle tydligen ligga framme, det kan ju behövas. Jag ska bara kila och köpa smör när jag går ner och låser om den nya städerskan.