mitt hjärta pinglar
Jag står på tågstationen i Sevilla och ser hur den långa raden av vagnar sakta sätts i rullning. Hela min själ försöker slita sig loss från sin plats och springa efter men det enda som rör sig är en strid ström av tårar nerför mina kinder. Jag låter dem rinna, bryr mig inte om vad folk som jäktar förbi mig tänker. Innan den sista vagnen har försvunnit utom synhåll plingar det till i min jeansficka.
"Jag älskar dig!"
Onsdag:
Jag stod utanför en tågstation i Spanien sent på kvällen och läste ett brev, som jag fått av farmor medans jag väntade på att Vidar och hans vänner Tobbe och Chrille skulle dyka upp. Såklart hade jag förväntat mig att jag skulle bli glad av att se honom (Vidar), men jag kan nog inte ens förklara hur glad jag var när jag tittade upp och såg honom komma där emot mig. Äntligen!
kom tätt intill, det är okej
So I can shake you, oohoho
Yeahehe, Ahaha, Yeah, mmmmh...
Får jag veta vad du tänker på?
Tobbe och Chrille var så finkänsliga att de stod med ryggen mot oss när vi hälsade. Sedan letade vi upp ett hostal och gick och drack cruzcampo i ett gatuhörn.
Torsdag:
Vi spanade in Lidl och "åt frukost" inne på köpcentrat intill fotbollsstadion. Sedan spanade vi in ett nytt hostal (mycket närmare där jag bor*). Jag och Vidar åt sallad på resturang innan vi alla fyra gick och shoppade på supersol (mataffär). Sedan satt vi på en bänk vid stadion tills jag var tvungen att gå och jobba. På kvällen kollade jag och Vidar på film.
You're here, there's nothing i fear,
And i know that my heart will go on
We'll stay forever this way
You are safe in my heart
And my heart will go on and on
Fredag:
IKEA-dagen! Jag hade fått busshänvisning av Silvia och vi gav oss iväg så fort som möjligt (men ändå alldeles för sent eftersom Lidia inte ville vakna). Vi tog en buss och hamnade fel så jag fick fråga oss fram till stället vi skulle utgå ifrån. Sedan visste vi inte riktigt hur det var med bussarna därifrån så Chrille sa "Vi kan gå." och det gjorde vi. Vi gick över en bro i solskenet och till sist tog trottoaren slut och på motorvägsbroar utan trottoar vågar man inte gå. Så vi gick ner brevid/under bron och hittade den riktiga slummen där det låg överkörda råttor stora som katter på vägen och husen var av gamla dörrar, plåtskivor och plastsäckar. Även denna väg tog slut så vi vände och gick åt andra hållet (förbi råttorna igen) för att gå under bron på andra sidan. Där hittade vi en "strandpromenad" längs ån/floden (el río?) och massa hästar som var fastkedjade på olika sätt. Solen flyttade sig längre och längre från öst mot väst under tiden vi gick på den där vägen. Fick syn på IKEA-skylten långt borta i fjärran och det drev oss framåt! Vi gick och gick och gick. Till slut kom vi till ett ställe där vi kunde ta oss upp på en större väg igen. Vi hittade en trottoar som ledde oss till den gyllene måsen för vätske och kissepaus (för pojkarnas del, jag är lite hårdare än så). Vi fortsatte gå uppföruppföruppför, (Vidar knuffade mig i ryggen för att jag skulle flytta mig lite snabbare framåt, tack haha) sedan frågade jag en gubbe som svarade på så grov dialekt att jag inte fattade någonting alls så vi fortsatte nerförnerför och sedan såg jag den stora blågula skylten resa sig som Betlehems stjärna. Så vi gick uppföruppför lite till och sedan var vi äntligen där! Vet inte exakt men det tog ungefär tre fyra timmar att ta sig dit. Klockan var fyra när vi slog oss ner med vår svenska mat och tittade på en reklamfilm om Sverige (borde man skämmas?) och jag skulle börja jobba klockan fem...
Rätt som det var så hade Vidar försvunnit men det dröjde inte länge innan han kom tillbaka och höll fram tvåpck med vispar till mig (jag hade sagt någon gång för längesedan att jag inte hade någon!) Otroliga människa, jag älskar dig. Jag köpte vispar, värmeljus och massa kakor och sötsaker.
Sedan fick jag fråga (två olika personer) efter telefonnummret till en taxifirma och ringa och beställa taxi. På displayen i bilen stod det att kunden hette Jonas. "Vad bra!" tänkte vi "Då tar vi springnota på den. Men det blev inte så fasligt dyrt alls och det tog kanske, jag vet inte, tjugo minuter att ta sig hela vägen hem med bil.
Jag var en timme försenad till jobbet (men det gjorde inget. Jag hade ringt och förklarat situationen). Och sedan var Silvia typ en timme försenad hem, vilket innebar att jag vaknade av att hon stod inne i Lidias mörka rum och försökte att få kontakt med mig utan att väcka Lidia. Kvällen/natten tillbringades på hostalet och det var trevligt.
Lördag:
Vi sov länge och åt frukost som vi köpt mitt i natten. Tobbe och Chrille bestämde sig för att åka hem. De var uppe och kollade utsikten på mitt tak och lånade min vattenklosett innan vi följde dem till stationen (så de slapp gå vilse). Sedan gick jag och Vidar en längre promenad och köpte grejer till pastasallad och en flaska champagne till "Linner". Vi tog med oss vindruvor, värmeljus, filt och champagne ut på taket och såg månen lysa starkare och starkare mot den mörknande himmlen.
Mitt hjärta pinglar, jag tror jag måste känna på det!
Söndag:
Vidde och jag slöade hela dagen...typ. Playa del sol, chokladglass och fryspizza.
Måndag:
Jag blev påmind om att jag inte får ha gäster uppe hos mig och därmed var Vidar tvungen att hitta ett hotell när jag jobbade. Blev ledsen för att det som jag (vi?) förträngt hoppade fram bakom en buske, dvs. vetskapen om att Vidar måste åka hem. Vi tröstade mig med fimlen RENT och jag fick lust att kasta mig på första bästa tåg härifrån. Men det gjorde jag inte. På kvällen gick vi omkring i stan, satt på en trappa och gick lite till innan vi hittade ett inneställe där vi fick befinna oss båda två.
"Jag hittade ingen blomsteraffär i denhär stan"
"Jasså..letade du efter en?"
"Jaa, jag ville köpa en ros till dig."
Tisdag:
Vi köpte churros och iste till frukost och satt i solskenet på en parkbänk och njöt. Och vi önskade båda två att det inte var så långt mellan Sevilla och Göteborg (det hade varit lagom med ett par km max!). Vi drog ut på varje tickande minut och Vidar fick till slut springa ner till tåget för att hinna med. Han vände sig om flera gånger och jag kände hur varje meter bort gjorde mer och mer ont. Som ni redan vet så rann tårarna på mig när tåget sattes i rörelse. På vägen tillbaka visste jag inte vart jag skulle göra av händerna så jag knöt armarna i kors över bröstet när jag gick mot huset där jag bor*. När ses vi igen? Jag älskar dig.
Jag har ett dilemma, det där kända om att både vilja äta kakan och ha den kvar.
* Jag är inte en som tror
att hemma det är där man bor.
"Jag älskar dig!"
Onsdag:
Jag stod utanför en tågstation i Spanien sent på kvällen och läste ett brev, som jag fått av farmor medans jag väntade på att Vidar och hans vänner Tobbe och Chrille skulle dyka upp. Såklart hade jag förväntat mig att jag skulle bli glad av att se honom (Vidar), men jag kan nog inte ens förklara hur glad jag var när jag tittade upp och såg honom komma där emot mig. Äntligen!
kom tätt intill, det är okej
So I can shake you, oohoho
Yeahehe, Ahaha, Yeah, mmmmh...
Får jag veta vad du tänker på?
Tobbe och Chrille var så finkänsliga att de stod med ryggen mot oss när vi hälsade. Sedan letade vi upp ett hostal och gick och drack cruzcampo i ett gatuhörn.
Torsdag:
Vi spanade in Lidl och "åt frukost" inne på köpcentrat intill fotbollsstadion. Sedan spanade vi in ett nytt hostal (mycket närmare där jag bor*). Jag och Vidar åt sallad på resturang innan vi alla fyra gick och shoppade på supersol (mataffär). Sedan satt vi på en bänk vid stadion tills jag var tvungen att gå och jobba. På kvällen kollade jag och Vidar på film.
You're here, there's nothing i fear,
And i know that my heart will go on
We'll stay forever this way
You are safe in my heart
And my heart will go on and on
Fredag:
IKEA-dagen! Jag hade fått busshänvisning av Silvia och vi gav oss iväg så fort som möjligt (men ändå alldeles för sent eftersom Lidia inte ville vakna). Vi tog en buss och hamnade fel så jag fick fråga oss fram till stället vi skulle utgå ifrån. Sedan visste vi inte riktigt hur det var med bussarna därifrån så Chrille sa "Vi kan gå." och det gjorde vi. Vi gick över en bro i solskenet och till sist tog trottoaren slut och på motorvägsbroar utan trottoar vågar man inte gå. Så vi gick ner brevid/under bron och hittade den riktiga slummen där det låg överkörda råttor stora som katter på vägen och husen var av gamla dörrar, plåtskivor och plastsäckar. Även denna väg tog slut så vi vände och gick åt andra hållet (förbi råttorna igen) för att gå under bron på andra sidan. Där hittade vi en "strandpromenad" längs ån/floden (el río?) och massa hästar som var fastkedjade på olika sätt. Solen flyttade sig längre och längre från öst mot väst under tiden vi gick på den där vägen. Fick syn på IKEA-skylten långt borta i fjärran och det drev oss framåt! Vi gick och gick och gick. Till slut kom vi till ett ställe där vi kunde ta oss upp på en större väg igen. Vi hittade en trottoar som ledde oss till den gyllene måsen för vätske och kissepaus (för pojkarnas del, jag är lite hårdare än så). Vi fortsatte gå uppföruppföruppför, (Vidar knuffade mig i ryggen för att jag skulle flytta mig lite snabbare framåt, tack haha) sedan frågade jag en gubbe som svarade på så grov dialekt att jag inte fattade någonting alls så vi fortsatte nerförnerför och sedan såg jag den stora blågula skylten resa sig som Betlehems stjärna. Så vi gick uppföruppför lite till och sedan var vi äntligen där! Vet inte exakt men det tog ungefär tre fyra timmar att ta sig dit. Klockan var fyra när vi slog oss ner med vår svenska mat och tittade på en reklamfilm om Sverige (borde man skämmas?) och jag skulle börja jobba klockan fem...
Rätt som det var så hade Vidar försvunnit men det dröjde inte länge innan han kom tillbaka och höll fram tvåpck med vispar till mig (jag hade sagt någon gång för längesedan att jag inte hade någon!) Otroliga människa, jag älskar dig. Jag köpte vispar, värmeljus och massa kakor och sötsaker.
Sedan fick jag fråga (två olika personer) efter telefonnummret till en taxifirma och ringa och beställa taxi. På displayen i bilen stod det att kunden hette Jonas. "Vad bra!" tänkte vi "Då tar vi springnota på den. Men det blev inte så fasligt dyrt alls och det tog kanske, jag vet inte, tjugo minuter att ta sig hela vägen hem med bil.
Jag var en timme försenad till jobbet (men det gjorde inget. Jag hade ringt och förklarat situationen). Och sedan var Silvia typ en timme försenad hem, vilket innebar att jag vaknade av att hon stod inne i Lidias mörka rum och försökte att få kontakt med mig utan att väcka Lidia. Kvällen/natten tillbringades på hostalet och det var trevligt.
Lördag:
Vi sov länge och åt frukost som vi köpt mitt i natten. Tobbe och Chrille bestämde sig för att åka hem. De var uppe och kollade utsikten på mitt tak och lånade min vattenklosett innan vi följde dem till stationen (så de slapp gå vilse). Sedan gick jag och Vidar en längre promenad och köpte grejer till pastasallad och en flaska champagne till "Linner". Vi tog med oss vindruvor, värmeljus, filt och champagne ut på taket och såg månen lysa starkare och starkare mot den mörknande himmlen.
Mitt hjärta pinglar, jag tror jag måste känna på det!
Söndag:
Vidde och jag slöade hela dagen...typ. Playa del sol, chokladglass och fryspizza.
Måndag:
Jag blev påmind om att jag inte får ha gäster uppe hos mig och därmed var Vidar tvungen att hitta ett hotell när jag jobbade. Blev ledsen för att det som jag (vi?) förträngt hoppade fram bakom en buske, dvs. vetskapen om att Vidar måste åka hem. Vi tröstade mig med fimlen RENT och jag fick lust att kasta mig på första bästa tåg härifrån. Men det gjorde jag inte. På kvällen gick vi omkring i stan, satt på en trappa och gick lite till innan vi hittade ett inneställe där vi fick befinna oss båda två.
"Jag hittade ingen blomsteraffär i denhär stan"
"Jasså..letade du efter en?"
"Jaa, jag ville köpa en ros till dig."
Tisdag:
Vi köpte churros och iste till frukost och satt i solskenet på en parkbänk och njöt. Och vi önskade båda två att det inte var så långt mellan Sevilla och Göteborg (det hade varit lagom med ett par km max!). Vi drog ut på varje tickande minut och Vidar fick till slut springa ner till tåget för att hinna med. Han vände sig om flera gånger och jag kände hur varje meter bort gjorde mer och mer ont. Som ni redan vet så rann tårarna på mig när tåget sattes i rörelse. På vägen tillbaka visste jag inte vart jag skulle göra av händerna så jag knöt armarna i kors över bröstet när jag gick mot huset där jag bor*. När ses vi igen? Jag älskar dig.
Jag har ett dilemma, det där kända om att både vilja äta kakan och ha den kvar.
* Jag är inte en som tror
att hemma det är där man bor.
Kommentarer
Trackback
