saltglad

Det känns som om jag har skavsår på hela kroppen. Grus i alla muskler och det skaver och svider vad jag än gör. Såklart att inte allt är dåligt. Hade det varit det så hade jag åkt hem för länge sedan. Men även när jag med stora blanka (glada!) ögon står mitt bland alla karuseller, barn med stora ballonger, blinkande belysningar i alla träd, doften av rostade kastanjer och sockervadd och med spansk julmusik skrällande i öronen så skaver det litegrand. Det är som att ha en sten i skon. Det gör ont, och man vet vad det är som gör ont men man vill inte ta bort det. För man är rädd att glömma om man tar bort det som gör ont. Jag vill inte glömma, jag vill bli påmind om allt som väntar på mig hemma.  

Så slut nu dina grå
Låt dom bli som förut blå
Städa upp i ditt revir
Det stökas till ibland ändå
Så låt din jord få snurra på
Ge en ros till din fakir
Var som rymden kan ta slut,
kan ingen ännu reda ut
Du behöver inga svar,
så ruska om när tanken far


Tack för alla kommentarer och kloka ord. De värmer massor. <3