till din tjänst
Det är inte lätt att försöka vara alla till lags. Någon gång har jag sagt att det är viktigt att känna sig behövd, i alla fall känner jag det så. Så länge det bara finns en funktion i taget att fylla så är det oftast inte så stora problem med att vara behövd men när man plötsligt måste känna efter vad man själv har för behov OCH väga samman det med flera olika parters behov blir det jättejobbigt! Hur ska man kunna vara alla till lags då? Vem ska man välja bort? HUR KOMMER MAN FRAM TILL EN KOMPROMISS DÄR ALLA KAN VARA NÖJDA?!
Nästa år någon gång ska Lidia (2 år) börja på en ny skola. Enligt hennes mormor är det en av de bästa i Sevilla och hon ska ha skoluniform och måste åka buss in till centrum varje dag. Det känns för mig helt galet med tanke på hur svenskt dagis fungerar. Det kommer antagligen att vara en tuff tid för henne och jag kan bara inte lämna henne då (dvs. åka hem till Sverige). Det skulle innebära så mycket problem och onödigt lidande för hela min värdfamilj om de var tvugna att introducera en ny aupair i samma veva som den nya skolan. Det tog nästan tre månader innan Lidia accepterade mig som en självklar del i hennes familj. Jag måste stanna, för hennes och mitt samvetes skull.
Egentligen så har jag en grym längtan efter att komma hem. Vad bryr jag mig om att det är kallt och slask i Sverige? Helt ovesäntligt. Det får regna varje dag i tre månader bara jag får vara med de jag älskar. Så känns det nu. Visst, solsken är trevligt, men det ÄR inte vädret som bestämer om det är fint eller dåligt. Dessutom är det december här också och då är det råkallt och mulet (stundtals) även här.
Så, hur ska jag lyckas med att göra det som känns som min plikt och ändå tillfredsställa mina egna behov? Jag sover på den tankenöten inatt igen.
Godnatt och sov gott! Descanses con los angelitos!
åh, förresten så tror jag att jag äntligen lyckats komma på vilken inställning som är bäst för att få värme i rummet. Symbolen 'sol' och gradantalet inställt på 30 grader C känns kanske inte helt rätt men nu är det så pass varmt att man inte fryser i strumpbyxor, klänning och vanlig kofta inne (helt vanliga innekläder med andra ord).
Nästa år någon gång ska Lidia (2 år) börja på en ny skola. Enligt hennes mormor är det en av de bästa i Sevilla och hon ska ha skoluniform och måste åka buss in till centrum varje dag. Det känns för mig helt galet med tanke på hur svenskt dagis fungerar. Det kommer antagligen att vara en tuff tid för henne och jag kan bara inte lämna henne då (dvs. åka hem till Sverige). Det skulle innebära så mycket problem och onödigt lidande för hela min värdfamilj om de var tvugna att introducera en ny aupair i samma veva som den nya skolan. Det tog nästan tre månader innan Lidia accepterade mig som en självklar del i hennes familj. Jag måste stanna, för hennes och mitt samvetes skull.
Egentligen så har jag en grym längtan efter att komma hem. Vad bryr jag mig om att det är kallt och slask i Sverige? Helt ovesäntligt. Det får regna varje dag i tre månader bara jag får vara med de jag älskar. Så känns det nu. Visst, solsken är trevligt, men det ÄR inte vädret som bestämer om det är fint eller dåligt. Dessutom är det december här också och då är det råkallt och mulet (stundtals) även här.
Så, hur ska jag lyckas med att göra det som känns som min plikt och ändå tillfredsställa mina egna behov? Jag sover på den tankenöten inatt igen.
Godnatt och sov gott! Descanses con los angelitos!
åh, förresten så tror jag att jag äntligen lyckats komma på vilken inställning som är bäst för att få värme i rummet. Symbolen 'sol' och gradantalet inställt på 30 grader C känns kanske inte helt rätt men nu är det så pass varmt att man inte fryser i strumpbyxor, klänning och vanlig kofta inne (helt vanliga innekläder med andra ord).
Kommentarer
Trackback
