Depende
"Men vad händer här då?" Säger äppelkyparen när jag går förbi och och försöker att inte låtsas om att Lidia hänger ut ur vagnen och gallskriker. Jag ler bara lite svagt åt honom och fortsätter att gå. Orkar inte komma på något att säga. Orkar inte möta blicken från alla som med inte så förstående och välmenande miner följer oss och Lidias högljudda "Mami, mami, mami!"-gråt på väg mot skolan.
Det är inte precis så att jag inte har försökt trösta henne. Både jag och Silvia gav upp efter en timme. Jag är fruktansvärt försenad. Har varken ätit frukost eller duschat ännu.
Jag hinner inte till målarkursen idag, jag missar för mycket och behöver vila istället. Skickar ett sms till läraren Inês och hoppas att det kommer fram. Imorgon kommer jag.
Idag är orken slut.
Redan innan frukost.
Fast det gör inget.
För när jag har duschat och druckit kaffe
och drömt om en hängmatta och om kärleken
så känns allting bra.
Jag ligger i en hängmatta i skuggan av en palm och lyssnar på havet som försiktigt smeker stranden....
och viskar aita pea pea....
och vänder på huvudet och kisar....
ligger det någon där precis intill?
Allt beror på hur man ser det.
