saltglad

Det var fint väder ute. Jag såg en hund som lekte med en kattunge. Hunden var tovig och hade ett rött öga och det värsta underbett jag kan minnas att jag sett. Den var direkt ful, med den ena spetsiga hörtanden utstickande som om den försökte peta sig själv i nosen. Både hunden och den svarta kattungen stannade upp i sin lek och följde mig vaksamt med blicken när jag gick förbi. Jag vände mig inte om för att se om de fortsatte sin skuttiga lek när jag gått därifrån.


Jag har fortfarande vind i håret där jag ligger på rygg i min säng och följer de rundade hörnens linjer i taket.
Jag klarar mig själv.
...men ibland när det lyser i alla fönster, och jag hör skratt och musik från lägenheterna runt omkring. När alla jag känner är på fest, eller bio, eller bara hemma och myser i soffan, vid tillfällen då det verkar som om Alla har någon att vara med
...utom jag
(och jag hatar att tänka den tanken, för jag klarar mig!)
vid sådana tillfällen är det lite tyngre att vara Jag.

Kanske hade jag kunnat ha något annat att göra vid de där tillfällena, än att sitta framför en tecknad film på nätet och komma på mig själv med att fnissa och klappa i händerna när hjälten klarar sig ur en omöjlig situation, men jag har helt enkelt inte tillräckligt med intresse för att ta tag i det.
Jag har för det mesta allt jag behöver, kräver inte så mycket.
(och jag klarar mig själv!)

Så jag ligger på rygg i min säng och har firat fars dag med knäckebröd och fjällbrynt (oh happy day). Ett par tårar klättrade över kanten när jag fick svar på mitt "fars-dags-sms". Well, det är söndag och 's' står för sentimental. Jag antar att det är okej med mig.
Men ibland så saknar jag er så himmla mycket.
Och då hjälper det inte att stå på egna ben med händerna i sidorna
och säga
"här står jag och har en liten fest"
för det är inte samma sak.
Varför är hörnen runda?