saltglad

Jag låg faktiskt på sängen och grät idag. Bara ett par tårar som rann över näsan och pannan där jag låg med kinden tryckt mot täcket, men ändå.
När man inte har någon lust att göra det där enda som håller en levande, som håller en över ytan så att man inte sunkar ner sig totalt i sig själv, då känns det mesta ganska meningslöst.

Men idag har jag märkt att det går ändå.
Lidia var arg när jag hämtade henne på dagis/skolan idag också. Hon är ofta det. Jag brukar försöka tackla henne från en annan vinkel. Fråga något som retar hennes berättarlust så mycket att hon bara MÅSTE rätta min felsägning eller bara MÅSTE tala om vad hon gjort.
Men idag hade jag ingen energi över för att vara hurtig mot en unge som bara svarar med neandertalartjut.
Så när Lidia inte ville svara på vad hon gjort i skolan knep jag ihop och gick tyst.
Efter en stunds tystnad sa hon rakt ut i luften;
"Jag har lekt med Manolito".

Gräddet på moset var när Lidia ställde sig upp i sin barnstol, kastade sig om halsen på mig och kramade mig hårt medan hon sa "Te quiero!" -jag älskar dig
Kan man bli gladare?

Lidia skulle fotograferas på kvällen. Någonting till skolan...porträttfoto. Lillungen övade på att vara sur hela vägen från hissen och till fotoaffären. För varje försök fotografen gjorde så blev hon bara mer och mer allvarlig. Inte ens skuggan av ett leende! Fast jag och abuela Marife skrattade gott åt det.

Sedan hände något som har hänt gång på gång och som jag faktiskt inte alls förstår vitsen med men inte vågar säga emot...riktigt.

För Lidia börjar krångla när abuelosarna säger att de måste gå hem. Och abuela blir stressad och irriterad när Lidia börjar tjuta och gråta krokodiltårar. Hon gör nästan vad som helst för att få henne att sluta.
När jag är ensam i den situationen så brukar jag med nästan hjärtlöst lugn säga att det absolut inte finns någon som helst anledning att gråta och att hon får acceptera det som det är. Sedan kanske jag ger henne något alternativ som är sämre så att hon själv "väljer" mitt alternativ eller liknande.
...men när abuelosarna ska gå säger Marife, "kom nu så går vi, morfar kör vagnen". Och så vänder de och går åt andra hållet. Visst HON slipper gråten, men hon kanske inte fattar att Lidia börjar gråta när hon väl inser att det bara är jag och hon kvar, och hon frågar "vart är mormor och morfar" och jag måste säga att de gick sin väg utan att säga något.
Är det rätt?
Jag förstår inte varför man ska ljuga för barn. Det tycker jag är fel. Enligt min åsikt borde man säga sanningen, att nu måste man gå och sova och det är ingen idé att protestera. Och så är det inget mer med det. Om hon gråter de första fem-tio gångerna så visst. Gråt då. Hon lär ju sig aldrig om hon alltid "skonas" från det (men i det här fallet så gråter hon ju ändå för att hon blivit lämnad, DESSUTOM har de vuxna ljugit för henne. Vad ger DET för förtroende?).

Det var dagens barnuppfostransetik- och moralfråga det.

Nu sitter jag barnvakt. Snabba ryck eftersom jag fick reda på det 45 minuter innan det var dags. Well, well.
Har fått 20€ att handla mat för eftersom Silvia inte hinner denhär veckan. Så imorgon blir det Lidl!