saltglad

Hon ber mig läsa en saga. Jag släcker lampan och tar fram den slitna boken om bilarna.
Alltid samma.
Jag ser inte texten nu.
Men det gör inget.
Vi kan den utantill ändå.
Båda två.
Så tredje gången jag berättar, med samma ord och samma skiftningar i rösten, berättar hon med mig.

När vi badar sjunger hon med i "Här kommer Pippi Långstrump".
Fast hon har ingen aning om vad det är hon sjunger förstås.

Hon tar min hand.
Hon skrattar.
Hon ropar ivrigt på mig för att berätta om något hon har sett.
Hon har insett att det inte hjälper att gråta när hon är med mig.
Jag vet det för att hon ger upp krokodiltårarna nästan direkt numera.

Dagens barnuppfostransetik-och moralfråga:
...är inte ens en fråga. Jag tycker att det är helt klandervärt när vuxna heeeeeela tiden tjatar om vem som har köpt barnets saker och hela tiden säger "ja, den har h*n köpt -för h*n tycker om dig mycket".
DET ÄR INTE DEN SOM KÖPER MEST SAKER SOM VISAR MEST KÄRLEK!
Vad ska man säga? Tragiskt.