saltglad

Jag ser de blinkande lamporna från ett plan som lyfter mot den mörka himlen. Jag undrar vad människorna därinne tänker och känner. Vart är de påväg?
På semester någonstans långt bort? Vilka förväntningar de måste ha nu.
Funderar en stund på om de som är på väg hem har längtat eller om de hade velat stanna längre.

Minns hur jag fick springa efter Lidia på stranden
för att hon försökte springa ikapp ett flygplan. Minns hur hon viftade med armarna och skrek
"Adiooooos avióooooon!"
Jag ler lite.

Blundar och ser min familj stå i lysrörsljus på någon offentlig plats. Jag går mot dem och känner hur jag inte kan hindra mina ben från att röra sig snabbare och snabbare.
Jag springer emot dem, glädje.
Men plötsligt vet jag inte vem jag ska krama först.
För de står där alla tre, precis brevid varandra.
Ler för mig själv när svaret kommer. Så självklart att man inte ens skulle behöva sakta in och tveka.
I full fart slänger jag mig om halsen på alla tre.
Love is all around me.


Filmen hackar till och jag står åter vid fönstret på nionde våningen och tittar på ljusen från ett flygplan som lyft över hustaken.
Jag höjer handen och viftar svagt med fingrarna.
"Adios avión" tänker jag.