saltglad

Jag vaknade ur en dröm som jag tror att farbror Freud hade haft ett och annat att säga om. Den tanken gjorde mig mer fundersam än glad.


Imorse hände det igen. Det där jag skrev igårkväll om att planerna ändras i sista minuten. Strax efter att min väckarklocka ringt vid halv åtta, och jag som allra bäst låg och tänkte på hur skööööönt det vore att få somna om, fick jag ett sms av Silvia som sa att jag kunde komma en halvtimme senare. För en gångs skull perfekt timing.
Det verkar som om hon äntligen förstått att hon borde ta vara på morgnarna med Lidia själv eftersom de oftast inte hinner ses på kvällen innan Lidia gått och lagt sig. Jag tycker det är mycket bättre när hon är färdigklädd så att jag bara kan ta henne i vagnen och traska till skolan.

När man drömmer blandas saker som har hänt, känslor, tankar, saker man hoppas ska hända (eller hoppas inte ska hända) och en nypa fantasi som sätter färg på hela soppan. Det är jättesvårt att berätta om en dröm så att man får med allting som var viktigt. (Emma, du brukar dock vara bra på det där med att berätta om skojiga drömmar). Min dröm var dessvärre inte så skojig.

Jag drömde att en välkänd politisk grupp (tänkte av olika skäl inte säga vilken) hade startat krig mot resten av världen. (Orsak: jag tittade på "en ö i havet" på webTV i helgen?)
Jag var helt ensam och sprang för att gömma mig. Oturligt nog råkade jag gömma mig i en grottaktig håla i marken som användes som hemligt förråd av den politiska gruppen och jag blev upptäckt men inte avslöjad.
Jag fick bo med gruppen i deras läger som kontrollerades mer än de själva verkade förstå.
Det gick inte att skriva vad man ville i sina brev utan det fanns speciella listor med förslag på ämnen, bla. fick man skriva om hur bra man trivdes men inget om saker som var negativt. Det gjorde mig jättefrustrerad eftersom jag inte precis skulle kunna bli räddad därifrån genom att skicka ett brev där jag skrev hur bra allting var!
Jag vaknade utan att ha kommit på hur jag skulle kunna koda mitt "hjälp" så att det var självklart för mottagaren men osynligt för vakterna som skulle "korrekturläsa" det.

Frågorna är:
Känner jag mig fast här?
Skulle jag egentligen vilja åka härifrån men kan inte komma på hur jag ska lyckas med det utan att göra en stor grej av det?


Näe, jag tror nog snarare att det är såhär;
Jag skulle känna mig instängd och avskärmad om jag inte fick berätta om och refelktera över allt som händer, oavsett om det är bra eller dåligt.

The maze, Alcazar.