saltglad

Lägenheten är mörk och tyst. Det enda som hörs är knappandet från tangenterna och surret från AC:n. Jag sippar på min kopp varma choklad och andas ut efter ännu en lång dag. För första gången sedan jag kom till Spanien har jag MIN lägenhet helt ensam. señor Roberto har flyttat ut medan jag varit nere hos Lidia. Visserligen kommer det inte att märkas så stor skillnad, (vi sa bara godmorgon och godnatt i stort sett) men...jag vet inte hur det är att bo helt ensam. Har ju aldrig gjort det förut.
Mer än ett par dagar då förstås!

Lidia har varit snäll. Eller jag har kunnat hantera henne! Det är lite frustrerande att inte kunna skälla ut henne ordentligt när hon skriker och slåss, kan liksom tänka mig att effekten mattas lite när min grammatik är så grummlig att hon blir osäker på om jag pratar om henne eller någon annan, eller till och med mig själv. I alla fall så skulle jag lätt kunna lägga mig ovanpå sängen fullt påklädd och slumra på fem minuter. Silvia ringde och sa att hon skulle komma vid 21 eller 21.30. Vid 23 kom Alberto och sa att Silvia ringt och bett honom skynda sig till mig för att hon blivit sen. Jösses. Det är lite jobbigt att vänja sig vid när man är en sådan som lyckas pricka in dagishämtning 16.59, Middag 19.55 och läggning 21.00 (och dessutom gärna hänger tvätten med matchande klädnypor...).

Har i alla fall nästan bestämt mig för att jag i december ska baka lussekatter med Lidia. Hon älskar att gegga med händerna och jag tror inte att hon har fått laga mat eller baka särskilt många gånger i sitt liv, om någonsin! Stackars barn. Det som är så kul! Fast jag måste fråga Silvia om jag får låna ugnen osv. Men det är ett tag kvar till december.