saltglad

Det är fredagen den 11 september och jag sitter på en parkbänk utanför clúb Sevillas fotbollsarena. Det är svalt och skönt nu på morgonen (kl.10.30 är morgon), bara 25 grader och lite disigt. Det luktar kaffe, rostat bröd och apelsinjuice från caféerna som serverar frukost. Folk tutar och varvar motorerna i sina bilar vid övergångsställena. Alla har bråttom till jobbet, bråttom någonstans.

Men jag, jag bara sitter här och låter ljuden och dofterna av Spanien omsluta mig. Njuter av att fortfarande kunna sitta i shorts och linne utan att frysa. Njuter av att Lidia inte grät eller skrek imorse. Igårkväll var hon exemplarisk (nästan). Hur gullig som helst, och jag blev påmind om varför man inte kan låta bli att tycka om henne.
Jag vann.
Så känns det i alla fall. Och varför strida emot den känslan?

Men plötsligt kvicknar jag till! Reser mig upp och försöker borsta bort de röda märkena man får på benen av att sitta på metallribbor. Jag kliver med målmedvetna steg gatan fram. Hinner le mot en man som säger något om mina hjärtglasögon när jag stegar förbi övergångsstället. Jag kom på någonting när jag satt där. Drömmen jag hade inatt blev med ens väldigt tydlig.
Måste bara upp till lägenheten och dokumentera det!

Kära alla, min studie angående hur lång tid det skulle ta innan jag började drömma på spanska har nu nått grundmålstadiet. Jag drömde att det var en orientering i regnig granskog. Efteråt gick jag till ett badhus för att duscha. Då var Lidia där, och hon ville inte duscha av sig klorvattnet. Jag frågade varför och hon svarade bestämt;
"Es feo" (den är ful)!
Studierna fortsätta att följas med stort intresse från min sida.