saltglad

Här sitter jag och äter banan och dricker starkt kaffe i en lägenhet i Spanien. Vem kunde gissa det för fem år sedan?

Människohjärnan är byggd på så sätt att minnen gärna förskönas med tiden (någon som känner igen att "det var bättre förr"?). Man glömmer så lätt bort hur illa saker och ting verkligen var. Ibland när jag suttit på bussen har jag förvånats över gargongen som högstadieungdomar använder mot varandra.
"Men herregud" tänker jag "så var det väl inte på min tid?"
Fast vid närmare eftertanke var det precis så det var.

Vem får plats att växa när världen är så trång att människor man träffar varje dag i tre års tid inte lagt märke till att man hade tandställning? Log jag aldrig? Sa jag aldrig något med tillräcklig artikulation för att rälsen skulle synas? Jag valde att ta det som positivt eftersom tandställningen ändå var ful.
Det är mitt sätt att se på det.

På sätt och vis har jag dragit ett streck över högstadietiden men jag vet någonstans att jag är tacksam för att jag en gång för alla lärde mig att köra ner huvudet och bara streta på.

Ju trängre världen är
desto bättre får man bli på att tränga sig.

Första dagen på gymnasiet. Jag kommer ihåg vad jag hade på mig, vad jag hade för fördomar om mina nya klasskompisar, jag har minnen av första gången jag träffade dem. Er.
Den dagen bestämde jag mig för att jag kan, vill och vågar.
Och visst kunde jag!

Egentligen är det inte så underligt att jag sitter i en egen liten lägenhet i Spanien, dricker kaffe och äter banan som jag hatat i hela mitt liv. För här har jag möjlighet att växa hur mycket som helst!
Den enda som begränsar mig nu
är jag själv.

------------------------------------------------------------
Visst hade det varit perfekt att sluta texten där, den ultimata slutklämmen! Men för att spinna vidare ytterligare en liten bit på den här röda tråden så ska jag säga att man faktiskt kan bli lite trött ibland. Man kan inte hålla på att växa sig till nya nivåer hela tiden, jämt och ständigt.
Ibland behöver man lägga sig ner och bara ta det lugnt och vara i den fasen man är just nu. Jag väljer att kalla det psykisk växtvärk.
Man lyckas inte varje gång.
För vad gör det att man inte hittade SPAklubben man var på väg till? Fick mig en ordentlig promenad i solskenet och dessutom kan jag ju fortsätta att leta imorgon. Eller en annan dag.
För kan det inte vara så att det är resan som ger målet sitt värde?
..så är det i alla fall när man orienterar. Målstämpeln är inget värd om man springer enklaste vägen från start till mål. Man måste möta lite motstånd först.
Det är DÅ man stämplar ur och känner "yes, jag klarade det".