saltglad

Igår var en bra dag. Lidia slogs och sa att jag var dum, men när hennes moster kom sa hon att hon ville vara med mig. Det var en högspänningsladdad energiboost!

På kvällen fick hon mitt hjärta att skrynkla ihop sig till ett litet russin av medlidande. Jag var tvungen att lyfta upp henne ur spjälsängen och vagga henne i knät lite. Hon var inte alls ledsen, men jag behövde krama henne. 

Visst är hon jättejobbig när hon inte vill äta, när hon slåss och när hon illtjuter,
men när hon ligger i sin säng på kvällen och med sin lilla sömniga barnröst förklarar att hon vill ha sin nappflaska, fast inte nu,
för snart kommer mamma och ger henne den
och då ska hon dricka upp alltihop och vara duktig.
...när mamma kommer.

Det gjorde så ont i bröstet på mig. Fast inte för att jag kände att jag inte dög, utan för att flickan avstår från något hon vill ha bara för att mamma ska kunna ge henne det när hon kommer hem.

Jag tittade allvarligt ut i mörkret och viskade tyst;
"Si, mami se viene ...ahora"
Ja, mamma kommer...nu.

Jag berättade inte det för föräldrarna.
Ingen blir gladare av att jag säger det.