Slaget om morgonkvisten
Jag gick ner med den där smaken av seger i munnen och föll pladask, huvudstupa över en tvååring som nöp tag i skinnet vid sturpen på mig med Båda Händerna och drog. Hon skrek och kastade saker. När jag skulle vara snäll och plocka upp gosedjurshunden från golvet skrek hon att mamma skulle plocka upp den.
Det är samma sak varje mogron. Jag går ner, Lidia ligger i sin säng med ansiktet ner i kudden och grymtar tjurigt med inslag av små skrik när man gör någon ansats att närma sig eller säger något om att gå upp. Hon vill inte klä på sig för kläderna är fula. Sedan vill hon inte ta på sig kläderna hon valt själv heller. När man ska kamma henne skakar hon på huvudet precis när man som bäst krånglar med snodden och sedan lägger hon sig på rygg så att det är omöjligt att göra något utan att hon först reser sig. Men när allt detta är klart är det inga problem att sätta sig i vagnen och åka till skolan. Jag är lycklig att jag slipper frukostproceduren i alla fall. Phu!
Jag vet inte om det var blandningen av någon sorts medlidande för att flickan verkligen försöker få föräldrarnas uppmärksamhet när de faktiskt är där (enda gången hon ser föräldrarna är på morgnar och helger) och den där alltför välbekanta känslan av att det man gör inte räcker till som fick mitt ansikte att skrynklas ihop och bli vått som en felskriven pappersboll i en vattenpöl.
Det är inget konstigt med det här. Barn gör så. Silvia kom och Lidia vägrade att be om ursäkt. Hon försökte med att möjligt att få sin mamma över på sin sida genom att peka på olika saker i rummet och säga "titta! Mickey Mouse!", hon försökte till och med att ljuga och säga att jag gjort henne illa på handen. Men Silvia lät sig förstås inte luras av det, handen var ju helt oskadd. Till sist fick hon Lidia att tala om vad hon hade gjort (och hon sa att hon skadat mig på t-shirten). Inte förrän Silvia ringt till skolan för att få råd om vad hon skulle ta sig till och Lidia satt i vagnen bad hon mig om ursäkt och jag fick en puss på kinden.
Jag gick hem och bytte om till pyjamas igen. Är så trött. Igår på eftermiddagen gav ungen upp illtjut vad jag än sa. Det susar värre i öronen efter galltjutet i badrummet (vilken akustik). Silvia kom inte hem förrän vid 23 på kvällen. Vid det laget satt jag nästan och sov vid deras köksbord.
Silvia bad om ursäkt och jag sa att det inte gjorde något. Jag menar vad ska man göra åt det? Det är ju hennes jobb och jag är här för att Lidia inte kan vara ensam när föräldrarna jobbar.
Har på spanska börjat skriva ner vad jag har gjort under dagen och hur Lidia har varit för att öva. Silvia rättar det åt mig när hon kommer hem. Igår sa hon att det redan är bättre än i början av veckan.
"Efter ett år kommer du att vara tvåspråkig, helt säkert."
Det var riktigt roligt att höra.
Det är samma sak varje mogron. Jag går ner, Lidia ligger i sin säng med ansiktet ner i kudden och grymtar tjurigt med inslag av små skrik när man gör någon ansats att närma sig eller säger något om att gå upp. Hon vill inte klä på sig för kläderna är fula. Sedan vill hon inte ta på sig kläderna hon valt själv heller. När man ska kamma henne skakar hon på huvudet precis när man som bäst krånglar med snodden och sedan lägger hon sig på rygg så att det är omöjligt att göra något utan att hon först reser sig. Men när allt detta är klart är det inga problem att sätta sig i vagnen och åka till skolan. Jag är lycklig att jag slipper frukostproceduren i alla fall. Phu!
Jag vet inte om det var blandningen av någon sorts medlidande för att flickan verkligen försöker få föräldrarnas uppmärksamhet när de faktiskt är där (enda gången hon ser föräldrarna är på morgnar och helger) och den där alltför välbekanta känslan av att det man gör inte räcker till som fick mitt ansikte att skrynklas ihop och bli vått som en felskriven pappersboll i en vattenpöl.
Det är inget konstigt med det här. Barn gör så. Silvia kom och Lidia vägrade att be om ursäkt. Hon försökte med att möjligt att få sin mamma över på sin sida genom att peka på olika saker i rummet och säga "titta! Mickey Mouse!", hon försökte till och med att ljuga och säga att jag gjort henne illa på handen. Men Silvia lät sig förstås inte luras av det, handen var ju helt oskadd. Till sist fick hon Lidia att tala om vad hon hade gjort (och hon sa att hon skadat mig på t-shirten). Inte förrän Silvia ringt till skolan för att få råd om vad hon skulle ta sig till och Lidia satt i vagnen bad hon mig om ursäkt och jag fick en puss på kinden.
Jag gick hem och bytte om till pyjamas igen. Är så trött. Igår på eftermiddagen gav ungen upp illtjut vad jag än sa. Det susar värre i öronen efter galltjutet i badrummet (vilken akustik). Silvia kom inte hem förrän vid 23 på kvällen. Vid det laget satt jag nästan och sov vid deras köksbord.
Silvia bad om ursäkt och jag sa att det inte gjorde något. Jag menar vad ska man göra åt det? Det är ju hennes jobb och jag är här för att Lidia inte kan vara ensam när föräldrarna jobbar.
Har på spanska börjat skriva ner vad jag har gjort under dagen och hur Lidia har varit för att öva. Silvia rättar det åt mig när hon kommer hem. Igår sa hon att det redan är bättre än i början av veckan.
"Efter ett år kommer du att vara tvåspråkig, helt säkert."
Det var riktigt roligt att höra.
Kommentarer
Postat av: ellen
herregud jonna, hon verkar verkligen inte vara lätt att ha att göra med, så beundrar dig verkligen att du klarar av det. kämpa på!! :)
Postat av: Tarawyn
Kämpa på, jag lovar att du är segare än vilken tvååring som helst. ;)
Kram
Postat av: mamma
Puh, det är bara att kämpa på. Med ditt lugna sätt och tålamod kommer Lidia säkert ge med sig till slut. Testing, testing.... Det är så en tvååring gör (även om detta verkar lite väl mycket)Skönt att Silvia förstår din situation i alla fall. Miljoner pussar från oss hemma.
Trackback
