saltglad

Lidia hade feber igår så jag var ledig. Gick en promenad i centrum med en av de amerikanska klasskompisarna. Hon förklarade att alla skulle åka härifrån nästa fredag. "Värt..." tänkte jag dystert. Då kommer det nya klasskompisar sedan. Och sedan igen kanske...

När jag gick hem var gatan framför min port avspärrad med polisband. Jag såg panikslagen ett skottdrama spelas upp i mitt huvud...men jag såg inget blod eller tecken på något annat än lågmäld nyfikenhet och en grupp allvarliga poliser. På en bänk, täckt av en randig filt, stack ett par bruna skor fram. När jag tittade nogrannare såg jag en hand hänga stilla en decimeter över marken. Jag rusade upp till lägenheten och ut på taket. Det tog i och blåste friskt, men det var skönt för jag kände mig lite illamående. Från min utkikspost såg jag hur poliserna lyfte undan filten och visade en man. Trots att magen protesterade kunde jag inte slita blicken från honom. Förutom den obehagliga grågröna färgen i hans ansikte hade man kunnat tro att han låg där och sov. Inga tecken på våld vad jag kunde se. En överdos kanske... eller så var han sjuk.

Igårkväll när jag skulle sova undrade jag om mannen nere på gatan varit ensam. Och jag blev rädd för mörkret och alla ljud. Hissens dunkande och skrapande, polissirenerna utanför, vattenpumpens öronbedövande surrande. Allting lät högt och gällt. Allting skrämde mig och jag kände mig så fruktansvärt liten och ensam.


Imorse lyckades jag fixa Lidia helt ensam utan tårar. Jag är stolt och stärkt trots att hon kallade mig dum när vi åkte hissen ner. Jag gav henne en liten svensk flagga men den påstod hon att hon fått av sin mamma.
Silvia har skrivit i dagens "instruktioner" att det var en sak vi inte pratat om och som jag behöver veta innan det händer, jag får inte ta upp några vänner till vinden.

Om ca. fyra veckor kommer mamma, pappa och syster hit.
Jag längtar så