saltglad

Nattlampan lyser svagt rosa. Min hals är skrovlig av 40 minuters idogt sjungande. I spjälsängen är det tyst och stilla nu. Det rasslar till i låset till ytterdörren och lampan i hallen tänds. Klockan är 22.05 och jag försöker gnugga sömnen ur ögonen.

Det tar på krafterna att vara snäll, glad, rolig, bestämd, tålmodig och förlåtande när man stundtals bara får skit för det (hey, jag måste vara idiot som vill bli lärare?!). Lidia vägrade att prata med mig imorse, och när jag hämtade henne på dagis så gav hon bara upp ett illtjut och vägrade sedan att prata med mig. Hennes lärare kom ut och frågade varför hon skrek och jag hade ingen aning och Lidia vägrade prata. Läraren mutade henne med godis och sa att hon var tvungen att lova att vara snäll mot mig.
Sedan var hon snäll mot mig ända tills abuelosarna och moster Marian kom. När abuela (mormor) Marife är med är Lidia elak mot mig. Klöser mig med naglarna och säger elaka saker.

Även om hon inte menar det, och även om hon vill sitta i mitt knä och kramas när vi är ensamma, så tar det på mina krafter rent psykiskt att höra de där orden. För det gör ont att höra att man är dum och töntig och har fula kläder när alla andra får pussar. Även om hon precis innan sagt att det var fint.

Det är tungt att orka skaka av sig allt dåligt och glatt börja om på nytt varje morgon. Men jag klarar det.
Jag Klarar Det.