saltglad

Att livet är som en berg-och-dalbana är en fras som blivit så välanvänd och utsliten att den känns lika fräsch och sprakande som ett par slitna filttofflor intill ett par glittriga pumps. Det finns såklart en poäng i metaforen (annars hade det inte blivit så välanvänt). Men jag skulle ändå snarare vilja säga att livet är som hela nöjesfältet. Jag menar vem har inte känt att livet hakat upp sig på farfarsbilarna eller en galet seg  karusell?

"Jag ska inte gråta mer med dig." Det kommer som en viskning i den mörka barnkammaren. "Jag ska inte gråta mer och jag vill inte att Kina ska klä på mig mer. Jag vill att du ska göra det."
Jag stryker med handen över Lidias hår och blir nästan tårögd. Hon kommer att gråta och vara sur när jag kommer imorgon också. Men att hon säger sådär är kärleksförklaring nog. Jag undrar om hon säger det för att hon ångrar att hon var så tjurig på morgonen eller om det har att göra med att hon till sist fattat att jag verkligen ska åka ...och inte komma tillbaka. Är det för att hon tror att det är hennes fel att jag åker?
Jag får en klump i halsen när jag sitter där i mörkret och sjunger. Det bränner lite i ögonvrån. Aldrig är så lång tid.

"Lidia, du vet väl att jag ska åka hem en annan dag? Att jag ska åka till Sverige med min mamma, pappa och syster-victoria." Jag tittar på den lilla studsiga tvååringen som står upp i sin säng och glatt kontrar med att hon ska åka med sin mamma och pappa till Frankrike. "...men du kommer att åka tillbaka hit, hem, sedan." Säger jag tyst. Lidia stannar upp och frågar försiktigt; "Du kommer tillbaka hit sedan också så att vi kan vara tillsammans?" Det kniper till i hjärtat och jag vet plötsligt inte vad jag ska säga (varken för hennes eller min egen skull). "Du förstår att Sverige är långt, långt borta..."

Jag sitter på en galet seg karusell. Jag känner igen allt jag ser hela varvet runt och kan nynna med i melodin. Det är fortfarande så att jag verkligen längtar härifrån, till nya attraktioner och gamla (HEM!). Jag har vunnit högsta vinsten på chokladhjulet men kan inte få mitt pris förrän jag lämnar karusellen och det är sorgligt att inte veta om det är föralltid. Att vara gästspelare i Lidias liv har varit tufft. Ibland har jag bara velat smälla i dörren och gå därifrån. Men så kan man inte göra. Vissa dagar, när jag kommer på mig själv med att nynna på en spansk barnsång eller när hon skrattar och springer mot mig med sådan fart att hennes kram nästan fäller oss båda, då vet jag att jag kommer att sakna henne.
Hon är bara två år. Hon kommer att glömma mig men jag kommer aldrig att glömma henne!

Teblad och pastastjärnor simmar sida vid sida när jag inte hinner undvika att hälla soppa i den använda muggen. Jaja, det finns saker som nog aldrig kommer att förändras.