saltglad

Nar jag var liten hade jag ett dockskap. Ett ganska stort hus med tre vaningar och balkong. Dockfamiljen som bodde dar hade alla namn och personligheter. De hade sin egen plats och olika relationsband knutna kors och tvars. Nar jag lekte med dem visste jag precis vilka de var, hur de kande och va de sa. Jag var en sjalvklar del av det, som alla barn ar i relation med sina leksaker. Men nar leken var slut, jag hade gatt och lagt mig och slakt lampan i mitt rum, da lyste det fortfarande fran dockskapets fonster. Allting stod stilla och hemlighetsfullt darinne. Innvanarna var fortfarande demsamma och jag visste fortfarande lika val vem som var vem. Men jag var inte langre en del av det.
Nar leken tog slut atervande jag alltid till min egen verklighet.

Jag sitter och tittar pa en bild och kanner den dar kanslan igen. Kanslan av att sta utanfor, se allt, agera men inte interagera. For den dar bilden ar som ett fonster till en parallell varld. Jag vet vad personerna pa fotot heter och har mer eller mindre klara bilder av vilka dem ar och hur de hanger ihop. Lange sitter jag och studerar bilden. Later ogonen ta in en person at gangen, laser av deras olika kroppssprak och forsoker lagga ihop det med det jag redan vet om dem. Kanske paverkas min tolkning av det jag redan visste, som en sorts sjalvuppfyllande profetior.
 
Nar man ligger dar i sin sang och ser hur det lyser ur fonstren i dockskapet, nar man betraktar ett foto av nagra man vet vilka de ar, eller nar man sitter i publiken framfor en scen och ar helt uppslukad av det som utspelas, sa ar det val inte alls konstigt att man undrar hur det skulle vara att hora dit. Att verkligen vara en del av spelet, att vara med och interagera inte bara sitta i publiken och iaktta och klappa i handerna. Jag undrar hur det skulle vara att inte bara finnas med som en betraktare eller allvetande skugga utan som en karaktar.

Jag tittar pa det dar fotot igen och forsoker projicera mig sjalv in i bilden. Det ar inte latt och jag undrar hur de andras kroppssprak och uttryck skulle forandras om jag plotsligt satt ibland dem. Hur skulle jag sjalv se ut? Vad skulle mitt kroppssprak avsloja eller bekrafta for nagon som bara hort talas om mig? Vilka osynliga band skulle knyta fast mig med de andra och skulle Det framga av fotot?

Lamporna ar tanda i mitt dockskap
Karaktarerna interagerar pa scenen
Tekniken ar avstangd men personerna pa fotot lever vidare
nagon annanstans...
Och hur mycket jag an forsoker prata med dem
(just nu)
och vara en naturlig del
sa kommer ingen av dem att svara mig
varken dockorna, skadespelarna eller personerna pa fotot
Inte annu.
For jag ar bara en betraktare
till deras parallella varld
en verklighet som pagar just nu
fast nagon annanstans
och jag ar inte dar

Jag ar har.