saltglad

Jag kande en forandring redan imorse nar jag vaknade. Som om nagot i min kropp var annorlunda. Det var bara en svag fornimelse da, men nu ikvall vet jag precis vad det ar som har forandrats.

Imorse nar jag gick upp hade Kailey och  Meagan redan gett sig av till sin spanskakurs. Jag var sa pigg att jag till och med han ata frukost innan jag gick ner och hjalpte till med Lidia som vanligt. Nar jag lamnat henne pa skolan sa tog jag en extra promenad i det friska vadret. Soligt men bara fem grader. Uppe i lagenheten skakade jag min matta, sopade och torkade golvet i mitt rum, malade en akvarellteckning (ett och ett halvt apple), atit ordentligt har jag gjort ocksa, varit trevlig och fragat hur dagen varit nar amerikanskorna till sist kom tillbaka (de kommer aldrig till mig for att smaprata, det ar jag som far skota det). Lidia blev hamtad av Marife och kom hem sent. Da ville hon absolut inte bada, jag lyckades helt enkelt inte, men daremot at hon gladeligen maten som jag hade gjort trots att Marife forsokt ge henne hemma hos sig (hon at inte dar). Sedan grat hon igen for att hon var tvungen att sova. Jaa hon var lite jobbig.

Men, jag kanner mig sa lattad och glad! Fattar inte att jag maste ha gatt runt och burit en sten runt halsen utan att veta om det, for ikvall sa jag till Silvia att jag funderat och att jag skulle vilja aka hem i maj. Och det kanns sa bra nu! "No te preocupes" svarade hon och log mot mig.
Jag kanner mig sa lattad att jag kan skutta!

Sa, muchachos darute, i maj blir det fiesta, kombinerat HomeComing- och 20ars Party! (fran och med nu aven kallat HCP)
OCH DET KANNS SA BRA!