saltglad

Till att börja med vill jag bara påpeka att jag ibland är fruktansvärt tjurskallig mitt upp i all min vänlighet (jo för vänlig är jag). Till exempel så bara struntade jag i att sticka ut huvudet för att säga hej till mina sambos. Jag vet inte ens om de märkte att jag var inne. Så idag har jag inte sett dem alls.
Lidia var ilsken även denna morgon. När jag hämtade henne på eftermiddagen så log hon först, men sedan (när jag sa hej) så gnällde hon och låtsasgrät som en jag vet inte vad hela vägen hem. Så fort jag frågade vad hon ville så skrek hon lite högre och jag tyckte det var pinsamt och blev arg så jag vägrade att prata med henne tills hon bad om ursäkt (efter en halvtimme, väl hemma).
Då frågade jag varför hon gråtit på gatan och hon svarade; För att jag inte ville se/träffa dig.
Toppen! Barnen gråter när de ser mig och mina sambos ignorerar mig lika mycket som jag ignorerar dem. Jag lyckades i alla fall få med mig Lidia på min sida och i slutänden så åt hon upp allt, hon badade, vi skrattade och hon kramade och pussade mig när jag gick. No hard feelings.

Nu sitter jag ensam i lägenheten med en påse micropopcorn, en kanna varmt vatten och burken med pulverkaffe brevid mig. Datorn är mitt sällskap. Tragiskt eller tråkigt kan ni kanske tycka, men faktum är att det var precis så jag ville ha det.