saltglad

Ibland funderar jag på om allt verkligen står rätt till hos mig. Men där var jag i alla fall, genomblöt från topp till tå ute på en allena promenad med huvudet högburet och vatten droppande från hår och näsa.

Det är lite typiskt mig att efter att ha skällt ut någon som väckt mig mitt i natten ge mig av ut i regnet för att slänga soporna eftersom jag såg att städerskan bett densamme ta ut dem. Vekhet, snällhet, kalla det vad ni vill men det är sådan jag är. Smyger omkring på tå för att inte störa men jag säger åtminstone till när någon går över gränsen.

Jag var sur och hade ingen lust när jag trots allt bestämde mig för att gå ut en liten sväng. Spöregn och jag var pissevåt efter bara några meter. Men helt plötsligt när jag gick (fartmässigt (jämfört med övriga) småsprang jag) kände jag bara hur ilskan följde med regndropparna som landade på min hjässa och rann ner för min panna, droppade från näsan och plaskade ner i marken. En sång kröp upp och kittlade stämbanden och jag log så att varje steg fjädrade mot marken. Vilket underbart regn!
(Det var någonstans där jag började tvivla på min mentala hälsa).
På väg tillbaka tittade jag in i en Chino,  ja ni vet en såndär liten affär där en kines med miniräknare står i ett hörn och säljer ALLT till extra billigt pris och extra dålig kvalitét. Uppe i lägenheten hade M+K vaknat och M bad genast om ursäkt för igårnatt och jag sa att det var okej och passade på att be om ursäkt för att jag varit onödigt arg.
Det kändes bra.
För visst, vi behöver inte vara vänner, men allt blir så himmla mycket trevligare om vi åtminstone inte är ovänner.
Det känns ändå som att jag vann.
R-E-S-P-E-C-T-!