tabaskoglass
Vissa dagar vaknar man utvilad och glad. Man äter sin snabbfrukost, borstar sina tänder, klär på sig, går ut på toa för att möta Ingen Annan i lägenheten (skönt) och traskar optimistiskt ner de 18 trappstegen till jobbet. Där, precis när man sträcker fram handen för att knacka på, hör man gallskrik och ilsken gråt.
Jaha, alla har visst inte vaknat på samma sida som jag.
Jag har redan beklagat mig över mina relativt nya sambos, kanske har vi bara inte gett varandra en chans (inte bara möjligt utan troligt) men jag kan inte rå för att jag stör mig på att JAG plockat ur diskstället tre gånger på en och en halv vecka (och inga av grejerna var något jag använt), jag diskar om en del saker som inte är rena, jag har torkat av diskhon och vattenkranen eftersom det var matkladd där (INTE min mat) och jag blev faktiskt skapligt irriterad på att jag fick torka upp deras matrester från Golvet och slänga en servett som lämnats kvar i bokhyllan! HALLÅ?! Visst, jag hade inte precis världens bästa ordning själv heller och visst vi har städerska, men det gör ju ingenting om man åtminstone tar bort skit som man ser att man orsakar! Jag menar, iförrgår skapade jag en svallvåg av olivolja i Silvias kök och dagen dessförinnan skvätte jag välling på hela kaklet, det var helt självklart att jag torkade upp det direkt!
SUCK!
...jobbar ALLA länge på torsdagar btw?
Alldeles för ofta tycker jag att man går och lägger sig med ett helt annat humör än det man vaknade med. Är det ett bevis för att det aldrig blir som man tänkt sig eller snarare för att man måste ha ett visst mått med- och motgångar varje dag? Kanske inget dera. Det spelar i alla fall ingen roll, mitt superbra humör har fått en bitter eftersmak (lite som en eller annan droppe tabasko i din favoritglas, not so yummy eh?).
Well, än finns det hopp för den här dagen.
