saltglad

Fönstret är öppet och kvällsluften är ljummen. Jag tar en sängfösare i form av honungsrom och lyssnar på musik. Det doftar sött av en kvist med apelsinblommor som står på nattduksbordet. Älskling har åkt.
Det känns aldrig så tomt i bröstet som när man vinkar åt ett rullande tåg och famnen man vill bosätta sig i för gott reser bort.
Men om två veckor Åker Jag Hem. Och trots att våren här är underbar så längtar jag dit.
Jag log när jag gick i solnedgången från stationen.
Lycklig.

Lägger mig tillrätta med dagens tredje kiwi i handen. Sträcker ut mig på mage i sängen och höjer volymen på datorn lite. Christer min vän i etern. En välförtjänt siesta efter en halv dag av slummrande i solskenet på taket. Likheterna med en katt är slående ibland.

Igår hörde jag ett mjukt fladdrande när jag solade och tittade upp för att se en fjäril flyga förbi. Årets första. Den landade på tvättkorgen och fällde ut vingarna ett par gånger innan den slog sig till ro.

"Det går en vind genom skogen, nånting hörs därifrån, det blåser till över ån
Nånting fladdrar i vinden
Ingen väldig cyklon, men det biter i kinden
Det skulle aldrig ha blåst, om vi låst
om vi stängt om våra olika världar, en fjäril längtar alltid ut igen
Små lätta vingar, som jag lätt skjuter undan, som jag lätt förringar
som vilka vingar som helst, vilka känslor som helst
Rationell, vi kanske ses ikväll"

Alltså, det känns lite som att jag genomlidit en lång och segdragen middag för att sedan vara tvungen att gå innan desserten. Lite snopet känns det allt att missa det som var en morot till att inte åka hem innan jul. La feria var ändå något jag såg fram emot. Fast... att komma hem 21 dagar tidigare känns inte helt omotiverande heller när man har allt att komma tillbaka till. 
...dessutom vet jag att det finns de som gläds åt de ändrade planerna. Det glädjer mig.

Nu ska jag vara hemma med sjukt barn resten av dagen.  

Jag öppnar fönstret och andas in två fulla lungor av sval nattluft som bär med sig en förnimelse av cigarettrök istället för dagens frityros. Spanska nätter är vackra. Visst borde jag nog sova nu, (trots att jag fick sms som berättade om morgondagens arbetsläge kl tjugo i ett). I andra änden av Europa sover de jag älskar allra mest. Vänder blicken mot norr. Höghusen skymmer horisonten och där stadens ljus slutar ser jag bara svart himmel. Efter sju månader i en storstad som gör mer skäl för namnet än Göteborg har jag nästan glömt hur månljus ser ut men jag vet att jag är omringad av gröna kullar, platser där man fortfarande kan häpnas över en stjärnhimmel med sådant djup att man kan ligga vaken en hel natt och bara beundra den. Platser där man kan höra tystnaden blåsa genom gräs och grenar. Känna jorden andas.

Kom att tänka på en saga som en älskad röst läste för mig en kväll för inte så längesedan. Den om de två världsledarna som hade varsin knapp som skulle spränga jorden om de tryckte på dem. Jorden var överbefolkad och människorna svalt ihjäl.
De hade makten att rädda hälften 
...genom att döda hälften.
(Eller minns jag fel?)
Hur många procent av jordens landyta är obebodd?

Min svenska småstadssjäl saknar skog och utrymme. Att kunna gå ut mitt på dagen  utan att möta en enda människa. Att kunna omges av levande ting som andas in det jag andas ut. Att stå på en strandkant och känna det stora blå med alla sinnen.
Det är frihet.
Hur många miljarder människor har aldrig upplevt det där?

Kan man förbjuda människor att bidra till överbefolkning? Döda människor för att undvika att människor dör och på så vis också rädda jorden?
Jag skänker plötsligt en tacksam tanke till alla De som aldrig skaffade eller kommer att skaffa barn. Överbefolkning är en etiskt/moraliskt jobbig fråga både på ett personligt och allmänt plan.

Ibland kan jag undra om det finns människor som lever sina liv utan att någonsin fundera på sånt här. Vore inte det ganska skönt på sätt och vis? Att bara vara lyckligt ovetande, som det heter.
Ibland är kunskap tung att bära,
men det är bara om man gör samma misstag som den okunnige som den burits i onödan.

Godnatt. Jag älskar er.

Att livet är idag, Nu, den här sekunden är nog alla överens om. Vi är förmodligen även överens om att livet var igår, imorse, för en sekund sedan... Men om livet fortfarande är imorgon, ikväll eller om en sekund kan man aldrig veta.

Jag tänkte inte börja rapa upp en massa slitna ord om hur man bör leva enligt den där livsfilosofin som vi kan kalla "ditt liv är nu" eftersom jag är ganska säker på att alla redan hört tiotalet versioner av den. Däremot så slog de där orden mig med en sådan kraft att det kändes som en insikt. Vid det tillfället satt jag i min säng med uppdragna knän och tittade ut på molngubbarna mot det stora blå. Plötsligt utbrast jag bara; Livet är Nu! Och känslan som följde när jag hörde mig själv säga det där är svår att beskriva. Den påminde om den känsla jag fick när jag var liten och lät hjärnan tappa bort sig någonstans i tanken på universums komplexa oändlighet som till sist landade i den skrämmande känslan "Jag finns!" med allt vad det innebär. Den tanken var, på ett fysiskt sätt, lika svindlande som att gunga jättehögt. Det liksom suger till i magen och man blir tillfälligt lite yr. När den där känslan var som allra starkast i min kropp var jag kanske runt 7 år och byggde kojor av skåpsdörrarna i köket. I takt med att jag fick svårare att få plats i det där lilla utrymmet så försvann också förmågan att hänföras av livets storhet. Man tar vad man får, gör det man ska, följer strömmen, skaffar rutiner och så går dagarna, veckorna, månaderna...

Jag kan inte definiera vad ett autentiskt liv är. Ett svar på hur man ska leva bör kunna motiveras med ett svar på frågan Varför?. I princip skulle alltså den som vet hur man ska leva även kunna svara på meningen med livet eller åtminstone ha en egen teori eller tro. Jag vet inte vad jag tror. Däremot så är jag säker på att jag FINNS och att jag lever NU!

...eller är jag det?
Svosch! Så känns det som jag gungar igen...