saltglad

Att livet är idag, Nu, den här sekunden är nog alla överens om. Vi är förmodligen även överens om att livet var igår, imorse, för en sekund sedan... Men om livet fortfarande är imorgon, ikväll eller om en sekund kan man aldrig veta.

Jag tänkte inte börja rapa upp en massa slitna ord om hur man bör leva enligt den där livsfilosofin som vi kan kalla "ditt liv är nu" eftersom jag är ganska säker på att alla redan hört tiotalet versioner av den. Däremot så slog de där orden mig med en sådan kraft att det kändes som en insikt. Vid det tillfället satt jag i min säng med uppdragna knän och tittade ut på molngubbarna mot det stora blå. Plötsligt utbrast jag bara; Livet är Nu! Och känslan som följde när jag hörde mig själv säga det där är svår att beskriva. Den påminde om den känsla jag fick när jag var liten och lät hjärnan tappa bort sig någonstans i tanken på universums komplexa oändlighet som till sist landade i den skrämmande känslan "Jag finns!" med allt vad det innebär. Den tanken var, på ett fysiskt sätt, lika svindlande som att gunga jättehögt. Det liksom suger till i magen och man blir tillfälligt lite yr. När den där känslan var som allra starkast i min kropp var jag kanske runt 7 år och byggde kojor av skåpsdörrarna i köket. I takt med att jag fick svårare att få plats i det där lilla utrymmet så försvann också förmågan att hänföras av livets storhet. Man tar vad man får, gör det man ska, följer strömmen, skaffar rutiner och så går dagarna, veckorna, månaderna...

Jag kan inte definiera vad ett autentiskt liv är. Ett svar på hur man ska leva bör kunna motiveras med ett svar på frågan Varför?. I princip skulle alltså den som vet hur man ska leva även kunna svara på meningen med livet eller åtminstone ha en egen teori eller tro. Jag vet inte vad jag tror. Däremot så är jag säker på att jag FINNS och att jag lever NU!

...eller är jag det?
Svosch! Så känns det som jag gungar igen...