saltglad

Näst sista dagen.
Sitter hos Agnes och Elvira och tänker på allt som har hänt.
Lyssnar på kent och äter pipas och jordgubbar.
Taxin till flygplatsen är bokad och biljetten är utskriven.
Värsta veckan.
Men nu är det lugnt.
Allt ordnar sig.
Jag överlever.
Nu vet jag att jag klarar mig.

Nästan nio månader.

Fönstret är öppet och kvällsluften är ljummen. Jag tar en sängfösare i form av honungsrom och lyssnar på musik. Det doftar sött av en kvist med apelsinblommor som står på nattduksbordet. Älskling har åkt.
Det känns aldrig så tomt i bröstet som när man vinkar åt ett rullande tåg och famnen man vill bosätta sig i för gott reser bort.
Men om två veckor Åker Jag Hem. Och trots att våren här är underbar så längtar jag dit.
Jag log när jag gick i solnedgången från stationen.
Lycklig.

Lägger mig tillrätta med dagens tredje kiwi i handen. Sträcker ut mig på mage i sängen och höjer volymen på datorn lite. Christer min vän i etern. En välförtjänt siesta efter en halv dag av slummrande i solskenet på taket. Likheterna med en katt är slående ibland.

Igår hörde jag ett mjukt fladdrande när jag solade och tittade upp för att se en fjäril flyga förbi. Årets första. Den landade på tvättkorgen och fällde ut vingarna ett par gånger innan den slog sig till ro.

"Det går en vind genom skogen, nånting hörs därifrån, det blåser till över ån
Nånting fladdrar i vinden
Ingen väldig cyklon, men det biter i kinden
Det skulle aldrig ha blåst, om vi låst
om vi stängt om våra olika världar, en fjäril längtar alltid ut igen
Små lätta vingar, som jag lätt skjuter undan, som jag lätt förringar
som vilka vingar som helst, vilka känslor som helst
Rationell, vi kanske ses ikväll"

Alltså, det känns lite som att jag genomlidit en lång och segdragen middag för att sedan vara tvungen att gå innan desserten. Lite snopet känns det allt att missa det som var en morot till att inte åka hem innan jul. La feria var ändå något jag såg fram emot. Fast... att komma hem 21 dagar tidigare känns inte helt omotiverande heller när man har allt att komma tillbaka till. 
...dessutom vet jag att det finns de som gläds åt de ändrade planerna. Det glädjer mig.

Nu ska jag vara hemma med sjukt barn resten av dagen.  

Jag öppnar fönstret och andas in två fulla lungor av sval nattluft som bär med sig en förnimelse av cigarettrök istället för dagens frityros. Spanska nätter är vackra. Visst borde jag nog sova nu, (trots att jag fick sms som berättade om morgondagens arbetsläge kl tjugo i ett). I andra änden av Europa sover de jag älskar allra mest. Vänder blicken mot norr. Höghusen skymmer horisonten och där stadens ljus slutar ser jag bara svart himmel. Efter sju månader i en storstad som gör mer skäl för namnet än Göteborg har jag nästan glömt hur månljus ser ut men jag vet att jag är omringad av gröna kullar, platser där man fortfarande kan häpnas över en stjärnhimmel med sådant djup att man kan ligga vaken en hel natt och bara beundra den. Platser där man kan höra tystnaden blåsa genom gräs och grenar. Känna jorden andas.

Kom att tänka på en saga som en älskad röst läste för mig en kväll för inte så längesedan. Den om de två världsledarna som hade varsin knapp som skulle spränga jorden om de tryckte på dem. Jorden var överbefolkad och människorna svalt ihjäl.
De hade makten att rädda hälften 
...genom att döda hälften.
(Eller minns jag fel?)
Hur många procent av jordens landyta är obebodd?

Min svenska småstadssjäl saknar skog och utrymme. Att kunna gå ut mitt på dagen  utan att möta en enda människa. Att kunna omges av levande ting som andas in det jag andas ut. Att stå på en strandkant och känna det stora blå med alla sinnen.
Det är frihet.
Hur många miljarder människor har aldrig upplevt det där?

Kan man förbjuda människor att bidra till överbefolkning? Döda människor för att undvika att människor dör och på så vis också rädda jorden?
Jag skänker plötsligt en tacksam tanke till alla De som aldrig skaffade eller kommer att skaffa barn. Överbefolkning är en etiskt/moraliskt jobbig fråga både på ett personligt och allmänt plan.

Ibland kan jag undra om det finns människor som lever sina liv utan att någonsin fundera på sånt här. Vore inte det ganska skönt på sätt och vis? Att bara vara lyckligt ovetande, som det heter.
Ibland är kunskap tung att bära,
men det är bara om man gör samma misstag som den okunnige som den burits i onödan.

Godnatt. Jag älskar er.

Att livet är idag, Nu, den här sekunden är nog alla överens om. Vi är förmodligen även överens om att livet var igår, imorse, för en sekund sedan... Men om livet fortfarande är imorgon, ikväll eller om en sekund kan man aldrig veta.

Jag tänkte inte börja rapa upp en massa slitna ord om hur man bör leva enligt den där livsfilosofin som vi kan kalla "ditt liv är nu" eftersom jag är ganska säker på att alla redan hört tiotalet versioner av den. Däremot så slog de där orden mig med en sådan kraft att det kändes som en insikt. Vid det tillfället satt jag i min säng med uppdragna knän och tittade ut på molngubbarna mot det stora blå. Plötsligt utbrast jag bara; Livet är Nu! Och känslan som följde när jag hörde mig själv säga det där är svår att beskriva. Den påminde om den känsla jag fick när jag var liten och lät hjärnan tappa bort sig någonstans i tanken på universums komplexa oändlighet som till sist landade i den skrämmande känslan "Jag finns!" med allt vad det innebär. Den tanken var, på ett fysiskt sätt, lika svindlande som att gunga jättehögt. Det liksom suger till i magen och man blir tillfälligt lite yr. När den där känslan var som allra starkast i min kropp var jag kanske runt 7 år och byggde kojor av skåpsdörrarna i köket. I takt med att jag fick svårare att få plats i det där lilla utrymmet så försvann också förmågan att hänföras av livets storhet. Man tar vad man får, gör det man ska, följer strömmen, skaffar rutiner och så går dagarna, veckorna, månaderna...

Jag kan inte definiera vad ett autentiskt liv är. Ett svar på hur man ska leva bör kunna motiveras med ett svar på frågan Varför?. I princip skulle alltså den som vet hur man ska leva även kunna svara på meningen med livet eller åtminstone ha en egen teori eller tro. Jag vet inte vad jag tror. Däremot så är jag säker på att jag FINNS och att jag lever NU!

...eller är jag det?
Svosch! Så känns det som jag gungar igen...

Blicken har fastnat någonstans i horisonten, mellan gråtonerna av himmel och storstad. I mitt bröst finns ett litet fack redo att fyllas med ångest och självömkan. Men än så länge är den tom och de andra avdelningarna i känsloregistret nedsläckta. Ordet "helg" är en osalig ande som sveper omkring, flåsar mig i nacken och dimmar min blick med sin sunkiga andedräkt. Jag vill bara rusa ifrån allt och alla, allra helst mig själv.
Men jag är alldeles för otränad för att orka.

När jag var 11-12 år någonting så fick vi en gång i skolan göra en egen liten film genom att på OH-plast måla en kort serie som sedan scannades in i datorn och sattes ihop till en film med några sekunders speltid. Klasskompisarna gjorde filmer på gubbar som hälsade, glassar som splashades mot marken och små hästar som gick på promenad.
Min film handlade om en fågelskrämma.
Det enda som hände i filmen var att solen gick upp och ned bakom fågelskrämman som bara stod där med armarna utsträckta.

Jag vet inte om jag var ovanligt djup när jag var 12 år. Kanske inte. Men oavsett vad jag tänkte Då när jag ritade den där fågelskrämman, så tänker jag Nu att det där inte alls var någon dum idé.
Betänk, att hur passiv den där fågelskrämman än var som huvudperson i sin egen film, så fyller den en funktion.

Som film hade det väl förmodligen inte blivit någon tittarsuccé (jag var nog heller inte särskillt nöjd med resultatet vad jag minns) men jag ser det istället som en hyllning till alla dem vars liv och historia är för händelselös eller ...tråkig, för att bli en bra film.
(Fast jag tror på att alla människor har en intressant historia att berätta.)

Så, oavsett om jag känner att jag mest sitter i Spanien och väntar på att snön ska smälta i Sverige så att man slipper frysa häcken av sig när man kommer hem (smältvatten?) så fyller jag en funktion under tiden. Jag är nog lite mer aktiv än fågelskrämman, men filmen om mig skulle nog banne mig inte heller bli någon tittarsuccé (haha).

Jag saknar er!

Dagarna går.
Jag fördriver dem inte.
De passerar.

Jag drömmer att jag är i ett hus med ett enda rum från mark till nock. Det kittlar i magen när jag flyger fram på en jättelik gunga.
Men ju högre jag gungar,
och ju härligare det känns att flyga,
desto hårdare slår jag i väggarna på båda sidorna.
Dunk
Dunk
Dunk
Dunk
Och jag kan inte stanna.

Det har börjat dugga igen. Om det är profetiska tårar inför det lilla missödet som snart kommer att inträffa eller om det är själva orsaken vet jag såklart inte. Allting kan vända så snabbt. En blå himmel kan plötsligt vara täckt av moln. Ett par hela jeans kan på mindre än en sekund vara trasiga och fläckiga av blod och smuts. Ett ögonblicks ouppmärksamhet, regnhalt underlag och ett lutande tak med fel skor på fötterna. Jag han inte ens fatta vad som hände förrän jag kört knät i stengolvet och tagit emot mig med armbågen för att skydda kameran som en fågelunge i mina händer.

Någon helt annanstans, i exakt samma ögonblick, dog människor av svält. Någon körde av vägen, någon är allvarligt sjuk...

Jag reser mig försiktigt och linkar in för att tvätta såret. Kameran är oskadd och jag kan köpa ett par nya jeans imorgon.
Om det duggade tårar, så var det inte för min skull.

Vissa dagar är fortfarande hopplöst plaskvåta och mörkgrå. Sådana dagar kan jag inte låta bli att undra varför jag från mitt sovrumsfönster kan se åtminstone tre fulla tvättlinor av kläder och lakan som piskas av regnet. Vad i hela världen är det som får folk att hänga ut tvätt när det regnat hela natten, himmlen är thunder grey och prognosen för dagen är 31mm?

De där linorna som trotsigt dansar under en olycksbådande mörk himmel kan bara inte handla om ren ovana vid dåligt väder. För även om det regnat ovanligt mycket (och jag har hört att det "aldrig regnar i Sevilla") så måste människor ändå förstå att med en sådan himmel kommer tvätten knappast att torka ute den här dagen. Så om det nu inte handlar om dummhet eller okunskap vad är det då som får människor att hänga tvätt i spöregn?. Optimism? Fast, ingen kan på allvar se en ljusning på en sådan himmel. Det vore en så pass extrem typ optimism att den går hand i hand med dummhet. Hänger de ut smutsiga kläder som sköljs av regnvattnet? (verkar också falla under kategorin påhittigt men en aning korkat eftersom tvätten inte lär vara jätteren och fräsch efter en sådan behandling), eller är det helt enkelt på grund av platsbrist inne som de hänger tvätten ute (och på så vis är tvugna att tvätta om den i slutänden i alla fall)? Näe, jag vet inte vilken förklaring som är mest trolig. Kan det vara ren trotsighet?

Det är aprilväder ute. Man kikar ut mot en oskuldsfullt blå himmel som utan förvarning skymms av ett litet retsamt åskgrått moln som kramar ut ett skyfall för att sedan låta solen ta över som om inget hade hänt. Aprilväder eller inte, jag är nonchalant nog att kliva runt i t-shirt (inne) bara för att det kändes så osolidariskt mot er där hemma i vargavintern att med höstkappa och sjal tycka att 20 grader och halvklart blåser kallt.

Att livet är som en berg-och-dalbana är en fras som blivit så välanvänd och utsliten att den känns lika fräsch och sprakande som ett par slitna filttofflor intill ett par glittriga pumps. Det finns såklart en poäng i metaforen (annars hade det inte blivit så välanvänt). Men jag skulle ändå snarare vilja säga att livet är som hela nöjesfältet. Jag menar vem har inte känt att livet hakat upp sig på farfarsbilarna eller en galet seg  karusell?

"Jag ska inte gråta mer med dig." Det kommer som en viskning i den mörka barnkammaren. "Jag ska inte gråta mer och jag vill inte att Kina ska klä på mig mer. Jag vill att du ska göra det."
Jag stryker med handen över Lidias hår och blir nästan tårögd. Hon kommer att gråta och vara sur när jag kommer imorgon också. Men att hon säger sådär är kärleksförklaring nog. Jag undrar om hon säger det för att hon ångrar att hon var så tjurig på morgonen eller om det har att göra med att hon till sist fattat att jag verkligen ska åka ...och inte komma tillbaka. Är det för att hon tror att det är hennes fel att jag åker?
Jag får en klump i halsen när jag sitter där i mörkret och sjunger. Det bränner lite i ögonvrån. Aldrig är så lång tid.

"Lidia, du vet väl att jag ska åka hem en annan dag? Att jag ska åka till Sverige med min mamma, pappa och syster-victoria." Jag tittar på den lilla studsiga tvååringen som står upp i sin säng och glatt kontrar med att hon ska åka med sin mamma och pappa till Frankrike. "...men du kommer att åka tillbaka hit, hem, sedan." Säger jag tyst. Lidia stannar upp och frågar försiktigt; "Du kommer tillbaka hit sedan också så att vi kan vara tillsammans?" Det kniper till i hjärtat och jag vet plötsligt inte vad jag ska säga (varken för hennes eller min egen skull). "Du förstår att Sverige är långt, långt borta..."

Jag sitter på en galet seg karusell. Jag känner igen allt jag ser hela varvet runt och kan nynna med i melodin. Det är fortfarande så att jag verkligen längtar härifrån, till nya attraktioner och gamla (HEM!). Jag har vunnit högsta vinsten på chokladhjulet men kan inte få mitt pris förrän jag lämnar karusellen och det är sorgligt att inte veta om det är föralltid. Att vara gästspelare i Lidias liv har varit tufft. Ibland har jag bara velat smälla i dörren och gå därifrån. Men så kan man inte göra. Vissa dagar, när jag kommer på mig själv med att nynna på en spansk barnsång eller när hon skrattar och springer mot mig med sådan fart att hennes kram nästan fäller oss båda, då vet jag att jag kommer att sakna henne.
Hon är bara två år. Hon kommer att glömma mig men jag kommer aldrig att glömma henne!

Teblad och pastastjärnor simmar sida vid sida när jag inte hinner undvika att hälla soppa i den använda muggen. Jaja, det finns saker som nog aldrig kommer att förändras.