medan tvätten torkar
Vissa saker kan man inte skynda på. Det spelar liksom ingen roll om man försöker leva varje dag som om det var den sista. En del saker måste man vänta på. Därmed förstås inte sagt att man inte kan göra något annat under tiden.
Ingenting alls kan vara en bra grej att göra under tiden.
...om man har vett att njuta av det!
Jag kommer ofta på mig själv med att nynna på otippade låtar i tid och otid.
Exempel; Jag har gått till jobbet och nynnat på klas klättermus ("för arbeta och sträva det roar inte mig..."), eller varit ute och sprungit med den där gamla "Martin-låten" ("Mot träning ska jag protestera, jag vill inte motionera") på hjärnan. Ett annat exempel är när jag gått och lagt mig kvällen innan julafton och nynnat på "If tomorrow never comes"...
Ja, lite lustigt tycker jag att det är.
(åh, passar på att gratulera morgondagens födelsedagsbarn också! Du vet vem du är och hur gammal du blir så jag behöver inte ta upp det *blink*)
Jag är inte den enda som har väntat på imorgon.
Vissa saker kan man inte skynda på. Det spelar liksom ingen roll om man försöker leva varje dag som om det var den sista. En del saker måste man vänta på.
"If tomorrow never comes" tänker jag.
Men i huvudet spelas en helt annan sång.
Jag är hos dig igen.
svinkul
Lidia har haft feber hela helgen så jag har varit hemma med henne och jag lyckades inte få henne att äta frukost, inte heller lunch och inte sova middag. På grund av detta han jag inte heller äta lunch själv så jag har huvudvärk och är totalt slut på alla sätt. Marife ringde mig och sa att hon skulle ta Lidia till doktorn (igen) så jag skulle klä henne fint. Jag tog på henne det hon hade sist jag såg att hon kom hem från läkaren med Silvia. Men när Marife kom bytte hon ut precis allting och sa till Lidia att det var fult och att hon inte tyckte om det.
Jag tror inte att hon visste att jag bytt om på henne, men det sved lite i alla fall.
Såklart sa jag ingenting.
Vet inte ens om jag måste motivera mig att ta kvällspasset också!
Jag orkar inte!
Tänk om Lidia är sjuk hela veckan...!!
Visserligen så hade hon ingen feber när jag kollade (men jag skulle aldrig använda en trasig termometer på mina barn) och hon verkar inte må särskillt dåligt (även om hon hostar som en tok och jag fick kväljningar av den illgröna strängen från hennes näsa, och jag är inte så klenmagad faktiskt).
Bara väntar på att både jag och Lidia ska få svinflunsan, "La Gripe A", vore ju jävligt käckt (ha ha fult ord).
Sarkasmen bara rinner över.
crash!boom!bang!
Vädret: 24 grader och halvklart mitt på dagen.
Que te sueñas con los angelitos.
Bo
Den vita fönsterkarmen är kall mot min panna. I huset mitt emot blinkar ljusen när tv:n byter bild. Vardagskvällar är nog likadana i hela världen. Samma vanor andra program. Ibland till och med samma program, fast på andra språk. "Spanien...jag undrar hur det är att bo där...?" Jag stannar upp och lyfter huvudet från det kalla fönstret. Vad var det jag just tänkte? Lät det inte fel? Hm... Jag sätter mig tillrätta med pannan mot fönsterkarmen igen. Det är inte en jättekonstig tanke trots allt. Om man ändrar den till "Jag undrar hur det skulle vara att ha sitt Hem här?" Så blir det kanske mer begripligt vad jag menar. Visst, jag bor här, men inte riktigt på riktigt. Jag får bostaden betald, maten i kylen och pengarna i handen, bra. Men jag bor lite utanför samhället. Hör inte riktigt hit. Det är som att vara en pusselbit med fel färg och form. Fortfarande en pusselbit bland alla andra när de ligger i kartongen, men när man börjar lägga bitarna på plats hör jag trots allt till en annan bild, ett annat pussel. Jag sträcker på mig så att det knakar i ryggen. Suckar och försöker värma mina knottriga armar genom friktion. Ibland är jag ledsen för att jag inte riktigt hör hit, men oftast trivs jag och är glad. Man kan sakna sånt man inte har, men när man ser det man har så inser man ibland att man har precis det man behöver. Men ändå...
"Spanien...jag undrar hur det är att bo där"
Ordning är för idioter
...Och precis Nu fick jag reda på att det är fredagen den trettonde idag.
Jaa. Vad ska man säga?
Jag stod där mitt i röran och var så stressad att jag fräste.
Fritösen hade just gått upp till 200 grader och köksfläkten stod på max (men allt luktar friterat ändå så det kvittar). Lidia kom inspringande till mig och sa att hon kissat på sig så jag rusade förstås in i badrummet med henne. Det var bara pyttelite så jag frågade henne om hon inte behövde mer, men hon svarade så gällt och bestämt nej så jag tänkte mer på kvällsmaten. Knappt har jag hunnit resa mig för att leta reda på ett par nya byxor åt henne innan hon skriker att hon kissat igen!
Tala nu om för mig; HUR stor är sannolikheten att Lidia ska lyckas pricka preciiiiiis på en översvämningssensor i badrummet så att ett larm går igång i hela huset? (Otur eller vad?)
Ja så var det i alla fall. Ett larm som går, fläkten på max i köket, oset från fritösen, Lidia som PLASKAR RUNT i bara t-shirt och genomvåta kisstrumpor samtidigt som jag försöker att hålla henne från att smutsa ner golvet i hela lägenheten och ringer till Silvia på mobilen för att kunna stänga av det satans larmet! Jag lyckas inte ens med Silvias guidning stänga av larmet eftersom hon inte vet riktigt hon heller.
Jag ger upp och går för att tvätta Lidia och golvet. Medans jag yr omkring med golvmoppen lyckas Lidia slå in fel pinkod på min spanska mobiltelefon så att det enda den säger är "Blocked permanently call operator". Yeah Great! Nu kan jag inte ens ringa till någon! Skickade ett sms från min svenska mobil till min bäste vän (det spelar ingen roll vad du svarar bara att du svarar).
Och mitt i denna röra sitter Lidia på golvet och småpratar för sig själv och plockar med sina leksaker. Jag tar mig genast samman eftersom det är orättvist att jag fräser åt henne när det i själva verket är det gälla och oupphörliga ringandet av larmet som förstärker mitt tinnitus något så vansinnigt att jag tror jag ska bli galen. Maten blir klar på några minuter och Lidia är på bra humör men vill helst inte äta (fast jag tyckte inte heller att hemmagjorda pommes och fiskpinnar var någon höjdare...ibland är de så märkliga).
Lidia beordrade mig att sitta hos henne och sjunga när hon skulle sova. Självklart gjorde jag det.
Imorgon kväll ska jag sitta barnvakt.
Inte veckan som kommer men veckan efter det hälsar Vidar på (och jag får visa lägenheten, jag har frågat nu)
Jag är lugn och glad.
Det är bättre än bara bra.
Jag säger som såhär
(ni känner nog igen det)
-Ordning är för idioter, ett geni behärskar även kaos.
översvämning
Jag står dubbelvikt i hallen, barfota med en genomblöt trasa under varje fot. Det luktar rengöringsmedel och smutsvatten (logiskt nog) och jag stryker håret ur ansiktet med ocansidan av handleden. Hur sjutton får man upp ca. fem liter vatten från golvet?!
Idag när jag kom till målarkursen var bara Inês där och hon var på väg ut för att köpa kaffe. Hon frågade om jag med ville ha och jag ryckte på axlarna och sa visst. Hon visade bilder och pratade om sitt andra jobb, som dekoratör i samarbete med en regissör. Nere på hörnet beställde Inês kaffe och hon träffade en man som hon kände så när hon skulle betala så sa hon att hon stod för både hennes och min kaffe plus allt som hennes bekant hade beställt. Hon är helt otrolig. Okej, jag ska betala nästa tisdag och jag vet ännu inte hur mycket det blir, men jag har ändå redan fått sjuuuukt mycket rabatter och förmåner så jag blir nästan gråtmild.
Hon frågade vad jag ville göra idag och jag avslöjade att jag ville prova den svåra diskuskastarstatyn. Hon skrattade lite för att hon tyckte det var kul att jag vågar prova något så svårt. Men hon blev liiite impad, och jag är så nöjd med resultatet hittills! Den är inte färdig ännu men på god väg.
Hon sa i alla fall att jag behöver träna på att måla händer, fötter och ansikten (jotack, jag vet).
Lidia skötte sig jättebra, inget mer att säga om det och sedan kom tita Marian och hämtade henne så jag fick sluta tidigt. "Bra," tänkte jag "då kan jag passa på att städa lite däruppe." Så jag fusksopade lite (runt möblerna) och drog sedan fram skurhinken och den trasiga moppen för att svepa över golvet litegrand. "Badrummet", "köket" och allrummet gick på ingen tid alls. När jag höll på i hallen stötte jag till en kakelplatta och upptäckte att den var lös. Kom att tänka på Amelie Poulain och tittade till en gång extra medans jag tryckte ner moppen i den lilla plastkorgen för att vrida ur vattnet ner i hinken. Schvopp-duns lät det när hela hinken välte och allt vatten rann ut över hela hallgolvet. Jahaja, en kombination av ouppmärksamhet, en "urvridningskorg" som inte verkar passa på hinken och en mopp som lossnar från skaftet ideligen orsakade den här gången en mindre översvämning på hallgolvet. Dessutom gjorde jag den spännande upptäckten att golvet lutar, ganska mycket dessutom, så vattnet rann fort som attan från hallen och in i mitt sovrum, under dörren så att jag får kasta mig fram och rädda mina julklappar, tvättkorgen, (vidare under skrivbordet) papperskorgen och mina skor och strumpor, sedan har vattnet spridit sig så långt att jag måste flytta julklapparna igen!
Jag blev alldeles svettig av att jäkta runt och rädda saker från att bli blöta. Sprang mellan "köket" och hallen med trasor och tidningspapper och fick krama ur moppen för hand (eftersom skaftet lossat igen). När jag till sist bredde ut tigningen på golvet för att suga upp det sista fick jag knappt isär sidorna och insåg att det var för att jag skakade så i fingrarna. Om det var av stress eller näringsbrist (jag har inte hunnit äta kvällsmat ännu eftersom jag tänkte att jag hinner städa lite snabbt först), båda delarna eller något helt annat vet jag inte.
well, så kan det gå.
Om jag skulle ta och kika bakom den där lösa kakelplattan nu i alla fall...
*ler finurligt*
Dunk, dunk
Igårkväll hördes ett dunkande ljud som påminde mig om när två kvinnor nedanför på gatan hade blivit utelåsta mitt i natten. Det dunkade ihärdigt någon minut och gjorde sedan ungefär lika långa uppehåll. Det började runt tio på kvällen och fortsatte med längre och längra uppehåll ända tills tvåtiden någon gång (sa Silvia imorse). Det var riktigt irriterande, till och med Vidar hörde det dova ljudet när vi pratade på skype och jag var tvungen att gå upp och kika ut i trapphuset en gång (vilket är starkt gjort med tanke på min mörkrädsla) men jag såg inget och det hördes inte tydligare heller. Silvia skickade sms vid elva eller så och frågade om det var JAG som förde oväsen!
"Nej." sa jag, lite stött men skrattande, "Jag vet inte vad det är."
Hur det nu var så slutade det till sist och jag somnade.
Vissa dagar blir allt lite fel fast bra ändå.
Idag var en sån dag. Det började med att när jag kom ner för att väcka Lidia så låg även Silvia fortfarande och sov. "Nej, jag har inte fått sms om att jag skulle komma om en timme istället...". Silvia sa att hon var ledsen för att jag fått gå upp tidigare än nödvändigt men jag bara log och sa att det inte gjorde något (jag brukar göra så).
Sedan åt jag frukost och bytte om lite, det var allt jag han med innan den där timmen gått.
När jag kom in i Lidias rum så luktade det, nej det STANK som tigerbalsam i hela rummet! Det var nästan så att ögonen tårades och jag förstod plötsligt vad lerkruset jag sett kvällen innan var till för. Jaa...ingen kan väl vara täppt i näsan om man sover med en sån stark doft av linement i närheten. Lidia skötte sig ganska bra (hon blev bara lovad en docka av sin mamma om hon slutade gråta och tog på sig jackan), men hur det nu var så tog det tid ändå och klockan var nästan tio när jag var på väg tillbaka efter att ha lämnat Lidia på barnskolan (jag brukar gå kvart i). Men istället för att drabbas av den stress jag brukar lida av under tidspress så tänkte jag att det ju vore ett bra tillfälle att testa mitt hyrcykelkort som jag inte använt ännu.
Det gick jättebra att låsa upp en cykel med kortet och köra iväg. Det sög lite i magen och jag log barnsligt brett av känslan av frihet (mmja, även om den känslan bara varar i en halvtimme när man vet att det kostar pengar efter 30 min). Visst är det en fantastiskt smart idé med de där cyklarna. Det sämsta med dem är väl att det bara finns ett visst antal cykelställ, och cykelstället i centrum var fullt så jag var tvungen att cykla runt och leta efter ett ställ det fortaste jag kunde för att slippa betala enbart för att alla cyklar till samma ställe på morgonen. DÅ var jag faktiskt stressad eftersom min kurs redan börjat och jag snart skulle åka på att betala.
Well till slut kunde jag ställa ifrån mig den -utan att betala men jag kom en halvtimme för sent till kursen och fick inget ordentligt gjort eftersom det tog en timme att bara lugna ner sig efter språngmarschen från det något mer avlägsna cykelstället. Imorgon ska jag nog försöka mig på den där helkroppsstatyn tror jag. Det blir nog svårt. *ler* När jag kom ut på gatan igen efter kursen så fick jag ett infall och gick in i bokhandeln runt hörnet och köpte en bok. Den jättetrista linsröran som Silvia gjort iordning åt mig igår smakade märkligt nog bättre idag och jag är allt som allt riktigt nöjd med min dag hittills.
Åh just det, det där mystiska dunkandet ja!
Silvia blev förmodligen mer störd än jag av det där dunkandet (eller om det kan ha varit Lidia som blev störd) såhon ringde polisen till sist. Det visade sig att det var en ensam dam, vars toadörr hade gått i baklås tidigt på kvällen. Ingen annan hade nyckel till hennes lägenhet så brandkåren var tvungen att kallas dit och de kunde slå sönder en ruta på balkongen och för att kunna komma in och bryta upp dörren för att släppa ut henne. Så, min asociation till kvinnorna som blev utelåsta den där andra gången var inte helt fel, bara det att den här kvinnan blev inlåst istället.
Jag länkar till en lite passande serie här: http://channels.msn.se/serier/default.asp?cat=rocky&count=0&date=20091110
Och till sist vill jag säga; hellre utelåst än inlåst!
Nu ska jag skriva en sång till friheten :)
Peace
shot 9nov
Solglasögonen på.
Jag försöker att inte tänka på något speciellt.
Låter allting bara rulla på, flyta förbi.
Men på något sätt är jag stressad ändå.
Plötsligt fokuserar mina ögon på något grönt som håller upp något svart i handen.
Det är en kvinna i limegrön tröja som siktar ett skott med sin systemkamera rakt mot mig.
När hon ser att jag sett henne skrattar hon lite generat och rycker på axlarna lite urskuldande.
Jag blir lite generad jag också men sitter kvar och låter henne ta en bild till innan hon skyndar sig bort.
Tyst sitter jag kvar och ser efter henne.
Undrar om bilden blev bra.
Och vad hon ska ha den till...
En liten fest...
Jag har fortfarande vind i håret där jag ligger på rygg i min säng och följer de rundade hörnens linjer i taket.
Jag klarar mig själv.
...men ibland när det lyser i alla fönster, och jag hör skratt och musik från lägenheterna runt omkring. När alla jag känner är på fest, eller bio, eller bara hemma och myser i soffan, vid tillfällen då det verkar som om Alla har någon att vara med
...utom jag
(och jag hatar att tänka den tanken, för jag klarar mig!)
vid sådana tillfällen är det lite tyngre att vara Jag.
Kanske hade jag kunnat ha något annat att göra vid de där tillfällena, än att sitta framför en tecknad film på nätet och komma på mig själv med att fnissa och klappa i händerna när hjälten klarar sig ur en omöjlig situation, men jag har helt enkelt inte tillräckligt med intresse för att ta tag i det.
Jag har för det mesta allt jag behöver, kräver inte så mycket.
(och jag klarar mig själv!)
Så jag ligger på rygg i min säng och har firat fars dag med knäckebröd och fjällbrynt (oh happy day). Ett par tårar klättrade över kanten när jag fick svar på mitt "fars-dags-sms". Well, det är söndag och 's' står för sentimental. Jag antar att det är okej med mig.
Men ibland så saknar jag er så himmla mycket.
Och då hjälper det inte att stå på egna ben med händerna i sidorna
och säga
"här står jag och har en liten fest"
för det är inte samma sak.
Varför är hörnen runda?
recall
Jag kryssar mig snabbt fram i de små gränderna med två stora pappersrullar under armen. Fort går det, dels för att jag är hungrig men också för att jag inte vill frysa. För trots att det knappast är "kallt" (även om spanjorerna själva säger att det är "kallt" på morgonen) så glider en liten tanke på fingervantar och halsduk genom mitt huvud.
Min pastasallad är smaksatt med saffran.
Bakom min dörr står tre påsar med julklappar (till mig).
...och förra veckan var det sommar.
Depende
"Men vad händer här då?" Säger äppelkyparen när jag går förbi och och försöker att inte låtsas om att Lidia hänger ut ur vagnen och gallskriker. Jag ler bara lite svagt åt honom och fortsätter att gå. Orkar inte komma på något att säga. Orkar inte möta blicken från alla som med inte så förstående och välmenande miner följer oss och Lidias högljudda "Mami, mami, mami!"-gråt på väg mot skolan.
Det är inte precis så att jag inte har försökt trösta henne. Både jag och Silvia gav upp efter en timme. Jag är fruktansvärt försenad. Har varken ätit frukost eller duschat ännu.
Jag hinner inte till målarkursen idag, jag missar för mycket och behöver vila istället. Skickar ett sms till läraren Inês och hoppas att det kommer fram. Imorgon kommer jag.
Idag är orken slut.
Redan innan frukost.
Fast det gör inget.
För när jag har duschat och druckit kaffe
och drömt om en hängmatta och om kärleken
så känns allting bra.
Jag ligger i en hängmatta i skuggan av en palm och lyssnar på havet som försiktigt smeker stranden....
och viskar aita pea pea....
och vänder på huvudet och kisar....
ligger det någon där precis intill?
Allt beror på hur man ser det.
jävlaranamma-(äntligenmåndag)
Ja, vissa dagar gör man verkligen allt för att hålla humöret uppe (på andra). Man skuttar runt, skrattar överdrivet, sjunger högt och falskt tar sig för de tråkigste sakerna med störst entusiasm (spelad). Men när inte ens detta gör så att man slipper skrik och gråt på kvällarna (från andra)
-ja då sitter man där med klistermärken i hela ansiktet och ont i tårna som blivit hoppade på och det känns som om öronen håller på att få huvudet att spricka i flera delar med det fejkade leendet hängande upp-och-ner i ansiktet som den sorgsnaste av clowner.
Men när någon vilar sitt lilla huvud mot ens bröst och kryper ihop till en liten boll i knät så förstår man varför man gör sånt där. Varför man fortsätter att försöka.
Det bor en clown i mina skratt
o En fakir i varje natt
Det bor en vän i mina lugn
__________________________________________
http://www.youtube.com/watch?v=s22bwvHQcnc
(Tack för att du finns)
all good things come to an end
Imorgon åker familjen hem. Jag önskar faktiskt att de kunde stannat några dagar till för det känns som om jag inte hunnit träffa dem alls. Fem dagar är ju ingenting! Men det har varit så roligt! Jag grät nästan när jag såg dem i tisdags, första gången på nästan tre månader.
Vi har just varit på restaurang med min spanska värdfamilj och jag mår pissilla efter att ha ätit på tok för mycket. Dessutom så har toadörren gått i baklås så den går inte att öppna. Hurra, hurra...not.
Sympati tack!
(gnällgnäll)
