te och tingeling
Vid lunch ska jag träffa Jose för att få några spanskaböcker. Hans villkor var att jag var tvungen att använda dem, annars skulle jag inte få dem. Schysst kille.
Imorse när jag stod med Lidia och väntade utanför porten till barnskolan så vände hon sitt lilla huvud mot mig och sa "Te quiero mucho" och log så att alla de pyttesmå mjölktänderna lyste. Och mitt hjärta fladdrade till [tingelingplingpling]. "Te quiero también."
Familjen: Silvia sa att Alberto fixat bokning för första natten. Jag var dock för trött för att komma ihåg att fråga om namnet men det ordnar sig. Dessutom så ska jag eventuellt få ledigt imorgon eftermiddag så att jag kan umgås med er. Det kan vara bra att jag visar er runt litegrand så att ni vet vart ni kan gå på egen hand sedan när jag måste jobba och gå på kurs de andra dagarna (ons-fre).
Damm och Date
Det mest spännande med blinde-dates är precis det där ögonblicket då man ska hitta varandra på den bestämda platsen. Jag hade inte en aning om hur Jose skulle se ut men jag antog att hans mamma berättat lite om mig. jag stod vid fontänen utanför la Giralda och försökte att inte skratta åt hela situationen eller stirra för mycket på folk. Efter en stund såg jag en till som flackade lite med blicken så jag fick ögonkontakt och han frågade om jag var [schonna]. Javisst, svarade jag glatt och så blev det spanska kindpussar i luften förstås.
Inte vet jag varför han gör det, om det är för att vara snäll eller för att han tycker det är intressant. Kanske blir han tvingad av sin mamma. Men i vilket fall som helst så var Jose trevlig. Vi gick och tog en kaffe (han te) på ett fik/bar (ja det är ofta både och) i centrum. Samtalet flödade inte men det funkade. Jag ska få spanskaböcker av honom imorgon och då ska vi passa på att ta en cerveza på samma gång (vid lunchtid på en måndag, helt normalt). Han bjöd på kaffet trots mina vaga protester och sedan tog vi följe en bit på vägen hem. Jag var glad när jag kom upp till lägenheten. Senare fick jag ett sms från min amerikanska väninnas språkutbytesperson. Han heter Victor och undrade om jag har facebook. Vi får se hur det fungerar.
Det kittlar i magen och det känns som om luften runt omkring mig rodnar för att det finns för lite hud att täcka. Jag är så glad så jag vill skutta och skratta, hoppa och sjunga. Glad blir jag, för jag känner mig inte ett dugg ensam.
På tisdag kommer familjen hit. Jag satt vid bordet när jag plötsligt tittade upp och såg röran omkring mig. "Här måste städas" tänkte jag. Varje gång jag städar här önskar jag att jag hade en dammsugare. Dammråttorna fastnar i sopborsten istället för i att snällt lägga sig tillrätta på skyffeln och virvlar fluffigt upp och landar brevid sophinken när man ska slänga det. Dessutom så lossnar själva moppen från skaftet när man ska torka golvet. Hur sjutton ska man kunna städa ordentligt då?! I alla fall så har jag öppnat fönstret i det andra sovrummet på vädring för det har varit stängt och nerdraget där i en månad eller så.
Nu är det i alla fall skapligt rent. Men nåt kaffe tänker jag inte bjuda på något mer... varför talar jag kanske inte om.
80 dagar
Jag funderar på om jag ska orka gå till affären och köpa balsam innan jag duschar eller om jag skiter i det och duschar ändå. ...och riskerar att få en ofrivillig tupering.
Äsch, vid halv sju ska jag vara vid en fontän utanför katedralen för att träffa Jose, sonen till en av mina målarkursare. Tja det kan väl vara trevligt att gå ut och prata med någon. Det blir väl ett sätt att fira min 80dagarsdag på.
Bara bra
Jag är bara Så Himmla Glad.
Igår fick jag två presenter, jag har fått erbjudande om att stanna i två år(=uppskattning till 100%), har möjlighet att bli hobbykonstnär och sälja tavlor, jag ska få besök [love&love] och imorgon ska jag på "blind date".
Ibland känns det som om man svävar på rosa moln, brukar folk säga, ibland känns det som om man är ett rosa moln, säger jag. Idag har jag känt mig som ett rosa plyschmoln, farligt nära att flyga ut i universum driven på ren lycka. Jag har bara inte kunnat sluta le, och varför skulle man sluta med det?!
Min målarkurs är verkligen underbar. Jag fick 10€ rabatt och går en lektion extra i veckan + att jag slapp betala pappersrullen för att läraren Ines sa att hon slarvat bort den första så jag fick en helt ny och igår fick jag en kritask med massor av oljepasteller! (Jag bara väntar på att det ska kastas fram en fet nota på hela kalaset, det här är liksom för bra för att vara sant.)
Ines berättade dessutom om en utställning på Bellas Artes där man kan visa sina bilder i pärmar och sälja dem. Mario, en kille som brukar vara där och måla, sa att jag säkert kunde sätta i alla fall 30€!!! Jag vet inte om det var styck eller för tre eftersom jag inte trodde mina öron och därmed inte lyssnade så noga, men det kvittar.
Mamma, jag erbjuder er att köpa tavlorna till reviderat pris om ni är intresserade. :)
En kvinna som är med på kursen på onsdagar ringde sin son så att jag fick prata med honom. Idag fick jag sms av honom så imorgon halv sju ska vi ta en kaffe ihop. Jag tyckte att jag hörde mamman säga att han har flickvän (pju) så det är inget koppleri här heller utan ren välgörenhet (dessutom är jag inte intresserad *poängterar*).
(På tal om välgörenhet så pratade jag med en man som tiggde pengar. Eller pratade och pratade, han pratade och till sist tänkte jag "vafan, jag kan ge bort några mynt det spelar ingen roll för mig ju". Han kallade mig dessutom för SEÑORA!)
Igår fick jag dessutom ett halsband som Silvia köpt i New York! Det var jättegulligt, passar till mitt pandoraarmband, fast det har massa färger.
På tisdag kommer familjen och hälsar på. Det ska bli så sjukt roligt! Längtar, längtar, längtar efter att få visa er allt och att få krama om er allihop!
Men min bästa "present" var nog ändå godnattsagorna.
Tack allra bästaste Vidar.
Ikväll ska jag sitta barnvakt och längta efter er.
Hämnd
tesoros
Vi är i badrummet hemma hos abuelosarna. Lidia kastar sig om magen på mig och kramar mig hårt. Mormor Marife tittar på oss och säger "åh, du tycker verkligen om Jonna va?" Lidia svarar ja och kramar ännu hårdare. Marife ler och fortsätter hon vänd mot mig "Vad hon grät när du gick häromdagen. Tänk vad hon kommer att gråta när du åker på riktigt. ...finns det ingen möjlighet att du kan stanna i två år? Marian(moster) var borta i två år..."
Men två år känns så fruktansvärt länge.
Det är en splittrad känsla, för att det kommer att bli jobbigt för Lidia att det kommer någon annan helt plötsligt (såklart, hela proceduren börjar om), för att jag känner mig smickrad och uppskattad, för att jag längtar hem...
Det är långt kvar till sommaren.
Igår öppnade sig himmlen. Det var längesedan jag såg så mycket regn. Det blev översvämningar på gatorna och jag var fullständigt plaskvåt nästan rakt igenom. Strumporna gick att vrida ur... Jag såg förmodligen helt drogad (eller bara galen) ut eftersom jag plaskade runt i vattenpölarna och skrattade på väg hem från abuelosarna.
Fy fan vad bra allt är ibland.
------------------------------------------------------------------------------------------
Har målat idag igen och nu är mina väggar prydda med bilder (väggfärgen lossnar om man drar bort tejpen oförsiktigt ...upptäckte jag. Lite.) Men jag är ganska stolt faktiskt. Åh, dessutom funkar mina vägguttag igen!
Men gubbarna på taket har fimpat på min dörrmatta nu istället, jag vet inte hur jag ska tolka det men det kändes otrevligt, inte minst för att det luktar illa och för att jag drar med mig askan in i lägenheten när jag går in.
Jag bidar min tid för hämnd.
Åh jag blev just ledig i eftermiddag för att Silvia kommit hem från New York och kan ta Lidia själv.
------------------------------------------------------------------------------------------
Esta tocando la guitarra
esperando me
cantando un cancion que puedo escuchar
ya estoy listo mi tesoro
Höst på min planet
Det är höst idag.
Bestämmer mig för att ta en kopp te för att värma skavet men tar en Earl Grey, för den är inte lika god som English breakfast.
Jag är sådan, jag är lite snål och sparar det goda till sist.
Man dör inte av att längta lite. Lite väntan kan faktiskt göra att man uppskattar det mer när man väl unnar sig.
Eller får det man väntat på.
Idag kommer nog mamma Silvia hem. Och jag har sprungit omkring med folieinpackade paket med mat och plastpåsar med tvätt mellan mormor Marife och pappa Alberto.
Finns det ingen gräns på när det slutar vara okej att vara ett "vuxet barn"?
..särskilt när det är svärmor som behandlar en som ett barn.
Alberto har dessutom inte ens rört de där foliepaketen. Han äter förmodligen på restaurang varje dag. Marife frågade mig om han sover i sin säng eller är ute jättesent, men det vet väl inte jag heller (haha).
Jag har faktiskt annat att tänka på. (blinkblink)
plingeling
Jingle bells
Jag har blivit bestulen. Två gubbar som skulle göra rent taket med någon maskin ökade användningen av min dörrklocka med 400% och ville låna mitt väggjack för att slippa dra maskinsladden genom trapphuset. Så snäll som jag är öppnade jag fönstret och drog in den skitiga sladden. Tyvärr fungerade inte maskinen och efter några timmars försök gav de upp att använda min lägenhet.
Direkt när de hade gett upp märkte jag att det inte fanns någon ström i mina väggkontakter och nu på kvällen är det fortfarande bara AC:n och taklampan som fungerar i mitt rum.
De stal elen i mina kontakter!
Avvaktar till imorgon och hoppas att det hoppar igång av sig självt (det har hänt något liknande förut) men om det inte ordnar sig får jag säga till någon, för så kan jag ju inte ha det!
För övrigt har jag varit på strålande humör hela dagen. (Tack för det)
Har inte varit någon tung arbetsbörda precis. Hämtade Lidia imorse kvart i nio, lämnade henne på dagis, hämtade henne från dagis, tog henne till mormorMarife, badade henne, hjälpte till att mata henne och sedan gick vi på promenad och därifrån gick jag hem.
Jag går på gatan bland bussar och bilar som tutar, moppar och bågar som accelererar, övergångsställen som tickar grönt, människor som pratar, skriker, går, skrattar, maskiner som hackar hål i asfalten med ett tjockt järnspett, cementblandare som rullar, fåglar som kvittrar, cykelklockor som ringer och Lidia som pekar och babblar (säger godnatt till jungfru Maria och Jesusbarnet på väggen och berättar helt osammanhängande historier om allt möjligt) och jag svarar lite drömmande,
för allt det där överröstas
av något som pinglar i mitt bröst.
Jag lever.
Och jag är glad!
långa nätter
På middagen var det bara vuxna män, några barn och så jag. Jag hade svårt att hänga med eftersom jag inte riktigt smälte in i något av gängen. Den äldsta tjejen (kanske 13-14 år) bar omkring på Lidia nästan hela tiden, så jag satt mest bara och försökte snappa upp ord i männens konversationer. Det är inte lätt. En av dem sa plötsligt mitt namn mitt i en mening. Jag tittade upp och fick förklarat att vi kunde ha ett "cambio", ett byte, där han får öva engelska och jag spanska. Vi får väl se hur det blir. Han är ju en kompis till Alberto. Dvs. medelålders.
Känns lite nice ändå att jag är bättre på engelska :)
Lidia har sagt många gånger att hon älskar mig mycket. Hon gör det allt oftare. Kryper upp i knät, kastar sig runt benen eller tar tag och hänger sig i armarna. Det är underbart. Men samtidigt blir hon elakare. Tur att jag numera har vett att inte ta det på allvar. Hon menar det inte, det är bara hennes sätt att säga att något inte behagar henne.
Jag känner mig extra älskad idag.
Det blev ett kort inlägg men nu ska jag sova lite.
Glad.
Långa nätter.
ringer på
om man läser hur man gör.
Och idag så har jag lärt mig
att göra så att någon hör.
Det var inte så märkligt
att ingen öppnade sist.
För jag tryckte på fel knapp.
Det var lite trist.
Men när någon ringer på hos mig
och jag svarar med ett "sí"
då vet jag inte vad de frågar
så mina fingrar låter bli.
Dörren förblir stängd
(jag saknar nån som dig)
Porttelefonen blir på väggen upphängd.
Jag förstår inte hur en far kan vara så dåligt insatt i sin tvååriga dotters liv. Är han inte intresserad?!
Ska jag sitta barnvakt hela lördagen fast pappan är hemma?
Idag ska jag och Lidia gå och hälsa på hos hennes farmor och farfar en stund innan hon ska till sin mormor och morfar för att bada, äta och sova. (Mamman och mostern är på semester i New York en vecka).
måla den blå
Jag skuttar ner för trapporna så att det ekar i trapphuset. Du-dunk, du-dunk, du-dunk. Nästan som hjärtslag. Mina kinder är rosiga och det skulle inte förvåna mig om jag har svarta fläckar här och där eftersom all kol på händerna inte ens gick bort med tvål och vatten. Jag springer ut på gatan och nästan skrattar åt solskenet. Jag hinner inte se vad jag får för reaktion på mina hoppsa-springsteg över torget, men vem bryr sig anyway?
Och precis när jag ser katedralen resa sig mot himlen där långt borta i nästa gränd, då vet jag att det är värt varenda cent.
När himlen är grå
skaffa en pensel
och måla den blå
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Jag lyckas inte skriva
med några få ord
vad det betyder
att kunna göra dig glad
när du är ledsen
och att kunna värma dig
när du är kall
att få vara solen på din blå himmel
när du vaknar
Jag lyckas inte skriva
med några få ord
vad det betyder
att du gör samma sak för mig
mot oändligheten
och Vidare
rövarhistoria
sin egen saga.
Även om man inte alltid vill det.
Jag menar, hur skulle det gå för stackars mormor om rödluvan fick för sig att sova i hundra år?
Sur
Okej, jag gör inget speciellt och har inte gjort det på hela helgen. Men jag ska faktiskt fortfarande ha ledigt!
Är det inte lite taskigt att skicka ett sms och säga att om jag är hemma (på min lediga dag!) så kan jag komma ner för att vara barnvakt om en halvtimme för att föräldrarna ska på bio?!
kan inte köpas för pengar
Alltid samma.
Jag ser inte texten nu.
Men det gör inget.
Vi kan den utantill ändå.
Båda två.
Så tredje gången jag berättar, med samma ord och samma skiftningar i rösten, berättar hon med mig.
När vi badar sjunger hon med i "Här kommer Pippi Långstrump".
Fast hon har ingen aning om vad det är hon sjunger förstås.
Hon tar min hand.
Hon skrattar.
Hon ropar ivrigt på mig för att berätta om något hon har sett.
Hon har insett att det inte hjälper att gråta när hon är med mig.
Jag vet det för att hon ger upp krokodiltårarna nästan direkt numera.
Dagens barnuppfostransetik-och moralfråga:
...är inte ens en fråga. Jag tycker att det är helt klandervärt när vuxna heeeeeela tiden tjatar om vem som har köpt barnets saker och hela tiden säger "ja, den har h*n köpt -för h*n tycker om dig mycket".
DET ÄR INTE DEN SOM KÖPER MEST SAKER SOM VISAR MEST KÄRLEK!
Vad ska man säga? Tragiskt.
Mi cielo azul
..och så bryter plötsligt solen igenom de tunna lager-på-lager täcket av moln. På de vita väggarna i mitt rum dansar solkatter som kastas genom kristallerna i fönstret.
Vees el sol?
La he visto todo el tiempo...
Jag har varit på tacknar-/målarkursen! Det var så roligt. Jag tyckte om stämningen, rummet, alltihop! Läraren Inés var en ung söt tjej och jag blev presenterad för den andra eleven, Carmen, en kvinna i femtioårsåldern eller så. Men det var så mysigt!
Jag fick beröm.
Fast nu lät det som om det var därför det var bra. Det var inte riktigt meningen, men såklart bidrog det!
Att ha kraften att va stark
att ha vishet att va klok
Allt det där, det lär du dig till slut
Och på resan som du gör nu
dina frågor vill ha svar
Det är du som väljer vägen
det är du som ger och tar
have a little patience
Jag låg faktiskt på sängen och grät idag. Bara ett par tårar som rann över näsan och pannan där jag låg med kinden tryckt mot täcket, men ändå.
När man inte har någon lust att göra det där enda som håller en levande, som håller en över ytan så att man inte sunkar ner sig totalt i sig själv, då känns det mesta ganska meningslöst.
Men idag har jag märkt att det går ändå.
Lidia var arg när jag hämtade henne på dagis/skolan idag också. Hon är ofta det. Jag brukar försöka tackla henne från en annan vinkel. Fråga något som retar hennes berättarlust så mycket att hon bara MÅSTE rätta min felsägning eller bara MÅSTE tala om vad hon gjort.
Men idag hade jag ingen energi över för att vara hurtig mot en unge som bara svarar med neandertalartjut.
Så när Lidia inte ville svara på vad hon gjort i skolan knep jag ihop och gick tyst.
Efter en stunds tystnad sa hon rakt ut i luften;
"Jag har lekt med Manolito".
Gräddet på moset var när Lidia ställde sig upp i sin barnstol, kastade sig om halsen på mig och kramade mig hårt medan hon sa "Te quiero!" -jag älskar dig
Kan man bli gladare?
Lidia skulle fotograferas på kvällen. Någonting till skolan...porträttfoto. Lillungen övade på att vara sur hela vägen från hissen och till fotoaffären. För varje försök fotografen gjorde så blev hon bara mer och mer allvarlig. Inte ens skuggan av ett leende! Fast jag och abuela Marife skrattade gott åt det.
Sedan hände något som har hänt gång på gång och som jag faktiskt inte alls förstår vitsen med men inte vågar säga emot...riktigt.
För Lidia börjar krångla när abuelosarna säger att de måste gå hem. Och abuela blir stressad och irriterad när Lidia börjar tjuta och gråta krokodiltårar. Hon gör nästan vad som helst för att få henne att sluta.
När jag är ensam i den situationen så brukar jag med nästan hjärtlöst lugn säga att det absolut inte finns någon som helst anledning att gråta och att hon får acceptera det som det är. Sedan kanske jag ger henne något alternativ som är sämre så att hon själv "väljer" mitt alternativ eller liknande.
...men när abuelosarna ska gå säger Marife, "kom nu så går vi, morfar kör vagnen". Och så vänder de och går åt andra hållet. Visst HON slipper gråten, men hon kanske inte fattar att Lidia börjar gråta när hon väl inser att det bara är jag och hon kvar, och hon frågar "vart är mormor och morfar" och jag måste säga att de gick sin väg utan att säga något.
Är det rätt?
Jag förstår inte varför man ska ljuga för barn. Det tycker jag är fel. Enligt min åsikt borde man säga sanningen, att nu måste man gå och sova och det är ingen idé att protestera. Och så är det inget mer med det. Om hon gråter de första fem-tio gångerna så visst. Gråt då. Hon lär ju sig aldrig om hon alltid "skonas" från det (men i det här fallet så gråter hon ju ändå för att hon blivit lämnad, DESSUTOM har de vuxna ljugit för henne. Vad ger DET för förtroende?).
Det var dagens barnuppfostransetik- och moralfråga det.
Nu sitter jag barnvakt. Snabba ryck eftersom jag fick reda på det 45 minuter innan det var dags. Well, well.
Har fått 20€ att handla mat för eftersom Silvia inte hinner denhär veckan. Så imorgon blir det Lidl!
röd
Oja, vackra nyheter. Nytt album den sjätte november. (hjärta)
Natten till igår krossade jag ett glas i sömnen. Jag slängde ut med handen (sådär som man gör när man sover..eller?) och när jag hörde glaset och vattnet spridas över stengolvet var jag tillräckligt medveten för att tänka "åhnej, det var ju PRECIS sådär jag INTE skulle göra!" samtidigt som jag vände mig och somnade om.
Det tråkiga är att jag inte har någon dammsugare...
Imorse trampade jag på en microskåpisk glasbit -det gjorde ont.
...Lite.
När jag kom till skolan idag så fick jag veta att receptionisten skrivit fel på en månad på min betalningssedel. Så jag är inte anmäld till nästa kurs (som för övrigt börjar den 14 oktober och är senare på eftermiddagen vilket innebär att jag inte kan delta). Så nu funderar jag på om jag ska försöka joina en danskurs, teatergrupp, kör, orienteringsklubb(!) eller något annat för att hitta spanjorer (dvs. människor som inte kommer att flytta om två veckor och som dessutom inte pratar sämre spanska än jag).
Köpte sangría på Lidl. Tog fram mitt leg och höll osäkert fram det till den supersura kassörskan (det var en sån där ung, blonderad tjej som stod är och såg ut att önska alla kunder dit pepparn växer. Jag fick bara lust att med ett brett leende och skenhelig uppsyn fråga "tycker du om att jobba här?") hon tittade inte ens på leget.
33 grader och solsken. Det är stekande varmt att kliva runt på gatorna. Man droppar fram på trottoaren. Det är den femte oktober!
Hard to belive.
Strömavbrott
Helt patetiskt började jag trycka på lampknappen, sådär som man gör, på-av, på-av, men naturligtvis utan resultat.
Min mörkrädda sida bestämde sig för att genast försöka få sällskap genom att snabbt som ögat skicka iväg tre sms och bestämde mig för att inte röra mig ur fläcken utan stanna i sängen.
Men efter bara ett par minuter blev jag tvungen att gå ut i den mörka lägenheten! Och när jag väl hade gått till toan och tillbaka så var mörkret inget problem längre.
Satte mig fönstret i mitt rum och tittade på fullmånen och den mörka delen av kvarteret runt omkring.
Efter lite drygt en halvtimme blinkade det till och ljusen tändes. I samma stund steg ett samstämmigt jubel och spridda applåder i kvarteret. Jag blev så full i skratt att jag fick tårar i ögonen. Det är Spanien i ett nötskal för mig.
Kom att tänka på sista avsnittet i "mysteriet på Greveholm" (ja, jag och min syster kan nästan hela serien utantill).
"Jaaaaaa, vi har bild!"
pappersflygplan
Nio våningar längre ner rör sig lördagstrafiken av människor på trottoarer, vespor och i bilar. Några sitter helt lugnt och tar en kaffe medan någon annan jäktar förbi med ett barn i ena handen och mobiltelefonen i den andra.
Flygplanet gör baklängesvolter längre och längre ner, fångas av en osynlig liten vind och försvinner bakom en balkong några våningar nedanför mig. Jag undrar om den nådde marken eller landade på någons lilla uteplats. Fötterna glider lite i de stora hotelltofforna när jag sträcker mig på tå och önskar att jag kunde se om någon hittar mitt lilla meddelande, och vad som händer sedan.
Men vdr har förstås rätt....
att fantisera om vad som händer sedan är halva poängen.
Senare på eftermiddagen lär jag mig hur man viker papperssvanar.
1:a oktober
Om tre och en halv vecka kommer min älskade familj hit och hälsar på mig. Då ska jag visa dem allt.
Abuela Marife har redan börjat planera julen. Hon frågade häromdagen om jag ville åka hem och fira men jag svarade nej. Hon blev upplivad av att jag ska följa med dem och fira julen utanför Madrid.
Det var faktiskt så att jag först funderade på att åka hem. Men ju mer jag tänkte på det desto säkrare blev jag på att det bara skulle bli jobbigt att slita sig och resa iväg en gång till, dessutom så kostar det pengar och så vill jag ju se hur man firar jul i Spanien! Det är ju en del av kulturutbytet.
Idag har jag lyckats manövrera Lidia. Hon började lite kinkit med att gråta utan att jag hade den b l e k a s t e aning om varför. Men det ordnade upp sig och jag fick massa pussar och kramar och vi busade, dansade och lekte så vilt att jag slog knät i ett av handtagen i köket så att det började blöda (haha så går det när man är så stor att knäna slår i när man åker "motorcykel" i köket).
Hade jätteroligt och jag har skrattat mycket både med Lidia och med människorna på språkskolan.
Puss och godnatt
dagdrömmar & morgonmöten2
Alla dem som betyder något för mig
och som jag tycker om.
Pratade med mamma som är hemma idag efter röntgenundersökningen. Hon hade tänt en brasa i spisen och jag tror att vi önskade båda två att jag varit där med henne idag. Vad mysigt vi kunde ha haft det med tända ljus och varm choklad, vispgrädde, marshmallows och lite chili...mmmm.
Jag ställde en fråga jag funderat på ett tag till Silvia. Hon sa att det inte var några problem. Jag kan låna deras kök (och framförallt ugnen!) för att laga mat någon gång när jag har lust.
Jag
ska
baka
en
RIKTIG
kladdkaka
(Hjärta)
