saltglad

Solen står ännu så lågt i öster att det finns skuggor på taket. Jag sträcker ut armarna och andas långsamt in genom näsan, andas ut genom munnen och böjer på knäna. Morgon-yoga på taket, mums, det får jag nog försöka göra till en vana. Kl. 10.43 och det är ju bara 31 grader!

Har använt tvättmaskinen första gången idag. Det gick bra. Den lät något förskräckligt men den fungerade i alla fall. Hängde kläderna ute på taket sedan. Det är lite skillnad att torka tvätt ute här jämfört med hemma. För hemma blåser kläderna torra, här torkar de av värmen/solen. Så där det är skugga är det fortfarande fuktigt.

Skickade ett sms till Silvia och frågade hur de hade det och berättade att jag var vid katedralen igår (tyckte det var lite märkligt att de bara hört av sig en gång). Fick svar att de just kommit hem och var på väg ut för att äta och frågade om jag ville följa med.
Jaha, tänkte jag, de är redan hemma alltså... när hade de tänkt tala om det?
I alla fall så har jag just ätit så vi ses efter Lidias siesta, Vid 18.00 ungefär.

Undrar om skolan börjar imorgon...?
Heja mig!

Tar nyckeln från hallbordet för att för första gången gå ut på taket. Jag ställer mig på tå och kikar försiktigt ut över kanten. Det är svindlande långt ner till marken. Där nere på trottoaren går människor och trycker sig mot husen för att få skugga.

Igår gick jag ner på gatan för att träffa den här mannen. Han är i femtioårsåldern, kanske något äldre, och jobbar som advokat. Han bjöd på trerätters och ställde lugnt och tydligt frågor till mig för att öva mig på att prata spanska. När jag blev frustrerad för att jag inte hittade ord så log han bara och sa åt mig att lugna ner mig, vi har inte bråttom. Det var jättetrevligt. Han ska visa mig runt lite i staden i eftermiddag, men han oroade sig för värmen.

Jag hade ett missat samtal från 02.30 inatt. Samma nummer ringde gång på gång en signal och lade sedan på. Jag skickade ett sms och frågade vem det var. Mercedes kompis. Han ville att jag skulle komma tillbaka till playan imorgon. Jag svarade att jag inte vet om jag kan. Vet ju inte ens varifrån bussarna går. Han ringde mig men jag fattade ingenting så det enda jag fick ur mig var i stort sett "jag fattar inte" och lite allmänt uppgivna och frågande ljud. Han gav upp efter en stund och lade på luren i örat på mig. Jag smsade och skrev att jag inte förstår något på telefon och undrade om det inte fanns någon som pratar engelska. Fick svaret "No". Inget mer.
It's a hard life.

Lägenheten känns lite mer som min efter att jag plockat runt saker, skurat golven och torkat bort det svarta lagret av damm på de värsta ställena (och i mitt rum). Solen bryts genom kristallerna i insynskyddet. Det är snart dags att gå ut. Värmen är fortfarande så mördande att himlen inte ens ids vara blå utan täcks av ett soldis som får alla de tätt packade vita byggnaderna att kasta solkatter som ekon mot varandra.
Det kluckar välbekant när jag stjälper upp ett glas vatten ur glasflaskan med en ettikett från IKEA kvar utanpå.  Mitt rum känns svalt, nästan kallt, i jämförelse med resten av lägenheten.
I mitt rum är det 28 grader.

Det är lite jobbigt att spanjorer är så spontana av sig. I Sverige ses ju det som en trevlig egenskap som gör att man blir lite mer levande. Och det är ju sant... men man blir lite otrygg av att aldrig inte riktigt veta vad som ska hända. Särskilt om man är van att veta precis vart man ska, när man ska och hur länge man ska vara borta.

På sätt och vis är det lite skönt att bara kunna släppa taget och låta sig styras med. Det handlar om att våga slappna av, sluta ögonen och lita på att ytspänningen håller en uppe.  

Vid halv nio ska jag tydligen träffa Felix, en vän till Silvia (mamman), för att äta mat. Det är tydligen HAN som ska till Tavira. Vilket inte gör saken annorlunda eftersom jag inte har en aning om vem Felix är. Hoppas att han känner igen mig då eftersom jag inte vet om människan är 50 eller 25 år. Silvia förstod dock hur jag kände det, att jag hellre stannar i Sevilla eftersom jag vill göra mig lite hemmastadd på egen hand.
Jag har ingen aning om hur man säger det på spanska...
Det här gör mig nervös. Men bara lite.

Förresten! Tack så jättemycket för alla fina kommentarer. Det känns så obeskrivligt härligt i mig när jag påminns om att det finns en hel del hemma i Sverige som är intresserade, som bryr sig om vad jag gör och önskar att jag har det bra. Jag tänker på er varje dag och varje kväll innan jag ska sova skriver jag en liten hälsning till Sverige i min dagbok.
Lots of Love!

Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig, va? Särskillt inte om man bor i Spanien.

Råkade säga att jag inte hade några planer när Alberto (pappan) frågade vad jag tänkt göra i veckan (ensam). Han bad sin vän (och för två dagar, min lägenhetskamrat!) Roberto från Argentina att ringa mig.
Jag är ganska stolt att jag lyckades att fixa ett telefonsamtal helt på spanska! (även om jag inte RIKTIGT hängde med på allt).
Jag tror att han sa att Alberto bett honom fråga om jag ville följa med honom för att se Tavira, en turistort i Portugal, istället för att vandra fram på de stekheta gatorna i Sevilla helt ensam.

Visst, det är en snäll tanke, men jag hade faktiskt sett fram emot att få vara ensam, städa färdigt lägenheten, (den är ÄCKLIGT smutsig!) sitta vid internet och lära mig att hitta i staden. Dessutom så känns det väl sådär att följa med en helt(helthelt!) främmande man på turistresa... även om det någonstans i mig säger att det är oartigt att misstro sin värds vänner, så känns det...jag vet inte riktigt hur det känns (om känslan hade ett ansikte skulle den lyfta på ögonbrynen med en uttryckslös mun). Det känns som om jag vill stänga dörren om mig. Just så är känslan.

Nu ska jag fundera lite. Hasta luego cariños!
Älskar er.

In the heat of the night we are having our fiesta, we're dancing 'til siesta...

I fredags var jag ute på fiesta med Lidias äldsta kusiner, Mercedes och José. "Förfesten" börjar vid typ 00.30 och jag kom hem vid 04.36 (typ) på morgonen. Sov till 12 på lördagen och gick sedan till farföräldrarnas hus och badade i poolen. Följde med Mercedes ut på fest igen, samma tid och plats. Dansade och hade kul. Kom hem 06.54 (ca.)!!! Jag sov till halv två på söndagen. Sedan frågade Mercedes Silvia om jag fick följa med till stranden med hennes kompisar. Kom hem vid 22.20 och det enda Marife sa var "es muy tarde eh, Jonna?". Jag skämdes och kände mig otroligt ansvarslös.

Skickade ett sms till Mercedes och hon svarade:

"Don worri marife is seria..but she have that you have party and that you is teen! Thank for my study! Thuesday see you!un kiss"

(Översättning: Oroa dig inte, Marife är seriös/allvarlig (typ sträng).. men hon får tänka på att du har varit på fest och att du är ungdom! Tack för lyckönskningarna till mina studier! Vi ses på tisdag! En puss)

Jag kan knappt förklara hur bra det känns att ha fått en kompis i min ålder! När vi var på playan igår var alla hennes kompisar där också och de pratar mycket med mig men jag förstår inte ens hälften (men det leder snarare till förtjusning än till irritation). De är väldigt intresserade av Sverige, såklart, och tycker dessutom att jag har bra betalt (en kille frågade på skämt om han fick ha sällskap med mig eftersom jag är rik (haha hrm)). Och än så länge har jag inte "behövt" göra av med särskilt mycket pengar.

(En flaska rom + 3L coca cola + is + 3 glas) delat på 3 kostar lika mycket som EN 6:a shot i Sverige(!) och räcker två utekvällar i rad, lätt.

Jo mamma, det är så det går till här. Det är en lång kö av ungdomar utanför fiskeredskapsaffären som säljer sprit på  kvällarna (Ockelbo gym och potatis, någon?) det är knappt man kan hålla sig för skratt, verdad?).

Jag tar ett andetag som når ända ner till roten av mina lungor. Nattluften är varm och söt av kvällsblommor (men också med ett svagt sting av sopor någonstans i periferin). Överallt hörs dunkande musik från bilar med nedvevade rutor, gatufester och utebarer längs stranden. Och mitt i alltihop känner jag en liten hand gripa efter min och en ljus röst som ivrigt pladdrar på bebisspanska.
I det ögonblicket förvandlas hela jag till ett leende.

Det var den första av två stora segrar.

Lidia och jag tar ungefär två steg fram, ett steg bak. En sak som verkligen har gått bra är att bada henne. Abuela (mormor)Marife är imponerad(!) av att Lidia VILL bada när jag badar henne. Hon tar mig till och med i handen och säger
-Kom nu så leker vi med "los marineros", (sjömännen) och båtarna!
Jag har lyckats mata henne EN gång (igår tog det 40 min för Marife att peta i henne mellanmål så där har jag ett digert jobb framför mig.).

Men igår kom den andra av två stora segrar.

Det är inte lätt att vara nummer två när man i allmänhet lider av en inte alltför allvarlig prestationsångest och dessutom känner att nummer ett var fruktansvärt omtyckt av både Lidia och familjen. I allt jag har gjort förut, så har jag någonstans längst bak i huvudet undrat om Joanna från Polen var bättre än jag och om de saknar henne och önskar att hon hade stannat längre istället för mig (jag vet att den tanken är förbjuden men, det är mänskligt!).
Men igår fick jag en komplimang som var PRECIS den bekräftelse jag behövde!

Det är inte det att jag hela tiden vill vara bättre än alla andra. (Alla orienterare som känt mig ett litet tag borde vid det här laget veta att jag är en fantastiskt bra förlorare, vad än skottarna anser om min tävlingsinstinkt *blinkblink*). Det räcker liksom med att jag är lika bra, eller i alla fall gör ett bra jobb så att folk är nöjda med mig. Men när Marife med stora allvarliga (bruna) ögon frågade Marian om det verkligen var jag som hade kammat och satt upp Lidias hår, för att efter ett jakande svar säga att jag kammar bättre än Joanna från Polen, kände jag hur en lycklig rodnad spred sig över kroppen ("tur" att man kan skylla på värmen?). Och att hon sedan påpekade det både för (mamman) Silvia och (pappan) Alberto (som jag förresten träffade för första gången igår) spädde bara på "MVG-känslan".
-Titta vilken rak bena!, sa hon flera gånger, Titta på benan!

Well mamma, jag antar att jag har dig att tacka för den komplimangen i alla fall. Förresten, en annan sak, igår visade jag bilder från Sverige (de var helt fascinerade av snön och ännu mer av isen nere vid hamnen i vintras) . Marife tyckte att mamma såg ung ut (Det du).

Sanden är ännu sval mot fotsulorna men solen steker huden fuktig trots att klockan bara är strax efter nio. Några små ekor ligger uppdragna på stranden. Det är fiskare som rensar näten efter nattens fångst, som säljs direkt på stranden. Det rasslar svagt om snäckorna när vågorna smeker över dem med rullande tag. Det den här lediga dagen lovar är att det inte behövs några mer tårar nu. Saltet kommer från havet
och jag är glad.

Älskar er varje dag, nu och alltid.

Har bytt blöjor och badat Lidia flera gånger, ibland går det bra ibland inte. Då rynkar hon ihop ansiktet och gnäller fram några krokodiltårar tills hon får en kompsomiss eller slipper.

Har betalat 1,50 för internet i 30 min. Det får det vara värt. Well, det är gratis i en halvtimme -om man köper något annat. (Jaha jasså, men det visste väl inte jag).

Senare ska vi ner till stranden (efter siestan som är slut vid 18 eller så). Dagarna går ganska fort eftersom det är för varmt för att göra något vettigt så allting drar ut väldigt mycket på tiden.
Jag går upp vid 9 varje morgon, tar vad jag vill ha till frukost och hjälper sedan abuela Marife (mormodern) att stryka, men inte de svåra byxorna etc. Nej, jag stryker NATTLINNEN, BOMULLS T-SHIRTS, LAKAN och FROTTÉHANDDUKAR! Jösses, sedan när stryker man ihopvikta badlakan?
Well, Lidia blir väckt vid 11 på förmiddagen och hon vill aldrig gå upp, och vill inte klä på sig och vill inte äta frukost, så den proceduren tar tid. Sedan leker hon och jag i trädgården eller så går vi allihop till stranden eller på promenad eller..ja. Vid tre är det dags för lunch och sedan siesta fram till 18 (för Lidias del). På kvällarna har vi gått på promenad, träffat släktingar och cyklat. Har även varit på restaurang (Med tvååriga Lidia!) efter kl. 22 på kvällen!
Undra på att jag faller ihop i sängen (som jag får klänga mig upp i eftersom det inte finns någon stege till våningssängen. Och jag kan inte sitta upprätt i den undre. Men, men.

Maten: frukost Friterat, sockrigt, med citronjuice utan tillsatser (svinsurt). Vid lunch får man en kött/fiskbit på tallriken och lite sallad eller så i en skål brevid + vitt bröd, alltid. Well, jag gillar det åtminstone. Till efterrätt är det frukt.

Nu vet jag inte hur mycket tid jag har kvar så jag postar detta så länge. Vore ju synd om allt försvann.

Älskar er!!! Pusspusspuss

Det´ar helt otroligt, jag lyckas inte fa in internet pa min dator! Inte ens pa ett internetcaf'e utan losenord! Fick betala for bara 20 min och haltften har gatt at till att komma pa hur man gor ett snabelA (oj nu hande nagot med texten...) Blir sa frustrerad.
Lidia ar ett bestamt barn och hon vet vad hon vill men framforallt vad hon INTE vill (vilket ar en del). Ska fa bada henne sedan, med lite hj´lp...tack). Maten ar god och jag var pa stranden idag. Har inte mycket mer tiod att skriva nagot nu men jag alskar er!

(Igar horde jag señor Jesus (morfar) saga till farfar att jag ska stanna i ett ar...just nu kanns det som en anstramgmimg att orka till september. Och jag har iafl sj´lv bestamt att jag forsoker fram till februari sen for vi se.)

Jag alskar er! (Me gustais muchisimo!)
Besosbesosbesos y màs besitos!

Slänger en snabb blick på sakerna som ligger utspridda över möblerna i finrummet. Lyfter upp en galge och tittar på plagget. Suckar och bestämmer sedan att det inte ska med i packningen.
Hur svårt kan det vara egentligen?!
(Jättesvårt)

------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När mamma och pappa kommer ska jag överraska dem med en kladdkaka.

Kände mig överlag ganska nöjd, inte minst med mig själv, när jag gick runt och vattnade blommor med den lilla blå vattenkannan. Vad jag kan ibland. Utan att någon behövt be mig.
- Här ska du få lilla törstiga blomma!
Tänkte jag, och hoppsan. Det där var visst ett doftljus...

Idag skiner solen, och jag har lovat att bjuda två av mina tjejkompisar på te och scones.
Med en risifrutti, en liter mjölk, en tub räkost och en pannkaka från igår i kylen kände jag mig tvungen att kila upp till macken och handla lite (ja okej..liiite mer finns det väl, men knappt). Tog omvägen över min gamla skolgård på vägen dit. Det är inte mycket som har förändrats på sju år...
Jag gungade högt och lutade mig bakåt sådär så att man bara ser himlen ovanför och världen uppochner. Jag klättrade upp i björken som fritidsledar-Kurt en gång fick lyfta ner mig ur. Jag kikade in under bron, testade snurrgungan tills jag blev yr (efter typ fyra varv, man blir klen med åren) och slutade med linbanan.
Fnissade högt när jag med ett hårt grepp om repet susade ner. Gång på gång.
Gosh vad kul det är att åka linbana!
Funderade lite på vad människorna i bilarna tänkte när de åkte förbi. Sedan lät jag den tanken kana iväg.

Köpte ett paket smör, en ost och två tomater á 80kr. Inte klokt vad dyrt.
_________________________________________________________________________________________

Har börjat lägga fram kläderna jag vill ha med mig. Har även tänkt tanken att när det är 45 grader varmt så svettas man ju utan kläder... VAD ska man ta med sig?!
Svarade på mailet från min spanska madre och gav henne mitt telefonnummer. (Mamma tyckte att vi skulle ringas innan jag åker). Skrev och förvarnade att jag föredrar att prata engelska. Att hålla ett telefonsamtal på spanska är lite överkurs ännu.