Datum&tid
Det ar morkt i rummet. Jag ar yrvaken och minns inte om jag vaknade fore eller efter att jag satte mig upp. Ett enormt muller rullar over taken, smaller mot betongvaggar och gator. Det maste vara åskan som tar en sista tur over himmlen innan stormen ridits ut. Rinn for all del, rinn. Rinn ut det gammla aret...
Varma koppen. Tanker jag nar jag skoljer ur min tallrik. Fantastiskt vilken braklunch sahar pa nyarsafton. Inte for att det gor nagot. Det ar ju sjalvvalt! Men det har ar bara en dag som alla andra.
...egentligen.
Alltsa skulle nyar kunna vara villken dag som helst egentligen. Funderar jag nar jag skar en bit av den spanska julkakan. Man kan ha nyarsfesten nar man vill, for det handlar ju inte om vilken dag det ar utan vad man gor det till. Datum ar nagot som vi sjalva har hittat pa. Just nu lever jag ett liv dar jag mer eller mindre kan strunta i datum.
Jag tycker inte att man ska strunta i fodelsedagar, det ar inte vad jag sager. Visst finns det val nagon form av poang med att fira att nagon foddes.
...men jag ser en storre poang i att fira att nagon lever, och det behover man inte speciella datum for att fira.
Varma koppen. Tanker jag nar jag skoljer ur min tallrik. Fantastiskt vilken braklunch sahar pa nyarsafton. Inte for att det gor nagot. Det ar ju sjalvvalt! Men det har ar bara en dag som alla andra.
...egentligen.
Alltsa skulle nyar kunna vara villken dag som helst egentligen. Funderar jag nar jag skar en bit av den spanska julkakan. Man kan ha nyarsfesten nar man vill, for det handlar ju inte om vilken dag det ar utan vad man gor det till. Datum ar nagot som vi sjalva har hittat pa. Just nu lever jag ett liv dar jag mer eller mindre kan strunta i datum.
Jag tycker inte att man ska strunta i fodelsedagar, det ar inte vad jag sager. Visst finns det val nagon form av poang med att fira att nagon foddes.
...men jag ser en storre poang i att fira att nagon lever, och det behover man inte speciella datum for att fira.
30dec09
Ett vitt sken blixtrar till over himmlen. Jag glommer rakna men det skiljer minst tio sekunder mellan blixt och dunder. Jag har knappt varit utanfor dorren pa fyra dagar pa grund av att jag bara har tygskor, pumps, flip-flops eller nagra nummer for stora skinnstovlar att klafsa fram genom vattenpolarna i. Det luktar unket ur alla avlopp och Silvia berattade idag att det aldrig regnar sahar i Sevilla. Alla brunnar och floder (haha floder ar det inga men jag kan ju inte skriva bokstaven...!) ar fyllda upp till bredden och det har regnat in hos nastan alla hon kanner! (Vilket bevisar att husen har inte ar byggda for regn). 2009 flyter smutsigt genom staden. Valler upp ur alla brunnar, samlas i polar pa trottoarerna och kanns anvant och ...slut. Visst vet val jag att alla forsoker fa ut det sista ur det gammla aret. En tub som man rullar och viker och trycker ihop for att klamma ut det allra sista ur. Nyarsafton. Festernas fest? Kanske. For manga ar det nog sa i alla fall.
Jag fragade Alberto vad som hander imorgon. Han tittade pa mig med rynkade ogonbryn.
-"Que?"
-Ja.. ehm, vad ska vi gora imorgon? Forsoker jag igen, lite osakert.
-Vad ar det imorgon? Fragar han och verkar fortfarande som om jag pratar om Kalle Anka och luciatag.
-Ehm, jag vet inte... Stammar jag fram eftersom jag plotsligt glomt vad "nyarsafton" heter pa spanska.
Men da fattar han plotsligt galoppen och borjar rota i sina fickor samtidigt som han sager
-Men, ar det den 31 imorgon? Eller... ar det tisdag eller onsdag idag? Han har fiskat fram sin mobil och tittar. Jaha oj, ja det ar visst imorgon. Vanta lite sa ska jag ringa och fraga lite...
Hmm... ja alltsa, jag kande att den daliga framforhallningen fick en forklaring precis dar och da.
Nu pa kvallen ringde Mercedes! Hon sa att Alberto pratat med henne (om mig) men att hon ska aka till Huelva imorgon och kommer att stanna till den 4 januari. Hon beromde min spanska! Men jag hade verkligen varit kass om jag inte forbattrat mig ett dugg pa 4 manader. Hon sa att hon skulle ringa mig nar hon kom tillbaka till Sevilla.
Well, i slutandan tror jag att morgondagen kommer att se ut ungefar sahar;
Jag vaknar sent och slapar mig upp for att satta pa te. Om det inte regner far jag efter ett par timmar sms av Silvia och sa kanske vi gar ut pa promenad och tar en kaffe eller sa. Pa kvallen ska i alla fall dem ata middag med Albertos foraldrar. Jag antar att jag ar menad att folja med pa det. Pa kvallen far vi se om Lidias andra kusin Jose ar dar och ska gora nagot sa kanske jag kan hanga pa det (sa Alberto och Silvia).
Som ni ser, ganska manga "kanske" och "om" etc.
Men jag klarar mig. Jag klarar mig alltid.
Jag har fatt julkort och brev som jag tackar hemskt mycket for! Jag blir sa glad nar det ligger nagot annat an "telepizza"-reklam och sma fralsningslappar i mitt fack. Nagon dag ska jag faktiskt satta mig ner och svara pa allihop*. TACK!
*Breven alltsa, inte fralsningslapparna.
Jag fragade Alberto vad som hander imorgon. Han tittade pa mig med rynkade ogonbryn.
-"Que?"
-Ja.. ehm, vad ska vi gora imorgon? Forsoker jag igen, lite osakert.
-Vad ar det imorgon? Fragar han och verkar fortfarande som om jag pratar om Kalle Anka och luciatag.
-Ehm, jag vet inte... Stammar jag fram eftersom jag plotsligt glomt vad "nyarsafton" heter pa spanska.
Men da fattar han plotsligt galoppen och borjar rota i sina fickor samtidigt som han sager
-Men, ar det den 31 imorgon? Eller... ar det tisdag eller onsdag idag? Han har fiskat fram sin mobil och tittar. Jaha oj, ja det ar visst imorgon. Vanta lite sa ska jag ringa och fraga lite...
Hmm... ja alltsa, jag kande att den daliga framforhallningen fick en forklaring precis dar och da.
Nu pa kvallen ringde Mercedes! Hon sa att Alberto pratat med henne (om mig) men att hon ska aka till Huelva imorgon och kommer att stanna till den 4 januari. Hon beromde min spanska! Men jag hade verkligen varit kass om jag inte forbattrat mig ett dugg pa 4 manader. Hon sa att hon skulle ringa mig nar hon kom tillbaka till Sevilla.
Well, i slutandan tror jag att morgondagen kommer att se ut ungefar sahar;
Jag vaknar sent och slapar mig upp for att satta pa te. Om det inte regner far jag efter ett par timmar sms av Silvia och sa kanske vi gar ut pa promenad och tar en kaffe eller sa. Pa kvallen ska i alla fall dem ata middag med Albertos foraldrar. Jag antar att jag ar menad att folja med pa det. Pa kvallen far vi se om Lidias andra kusin Jose ar dar och ska gora nagot sa kanske jag kan hanga pa det (sa Alberto och Silvia).
Som ni ser, ganska manga "kanske" och "om" etc.
Men jag klarar mig. Jag klarar mig alltid.
Jag har fatt julkort och brev som jag tackar hemskt mycket for! Jag blir sa glad nar det ligger nagot annat an "telepizza"-reklam och sma fralsningslappar i mitt fack. Nagon dag ska jag faktiskt satta mig ner och svara pa allihop*. TACK!
*Breven alltsa, inte fralsningslapparna.
Det kanske kommer en forandring
Idag ar himmlen bla igen. Gardagens blixtar och dunder har dragit forbi och lamnat staden nyduschad. Klockan ar 11.31 och jag ligger i min sang och funderar pa huruvida jag ska jobba idag eller ej. Jag hinner kliva upp och kla pa mig innan sms:et om dagens arbete pinlgar ner i telefonen. Jag staller tekannan pa kokplattan och slar pa datorn, mest av vana. Ett nytt mail ligger i inkorgen och allteftersom jag laser detta far jag anstranga mig mer for att fortsatta andas lugnt. ANDAS!
Alltsa, visst ska man vara spontan. Kontrollbehov ar nagot som ofta ar negativt betingat. Jag forsoker hela tiden att jobba med min tidigare valdigt klena "ta-dagen-som-den-kommer-attityd" och visst klarar jag av att fa reda pa samma dag att vi ska resa fran ett stalle till ett annat, och jag klarar av att bli vackt pa morgonen av att fa veta vilken tid jag ska borja jobba. Jag tycker inte om det men det funkar! I alla fall, nar det galler saker som innebar en lite storre och langsiktlig forandring vill jag garna kunna forbereda mig mentalt ett tag. Sa nar jag laste det dar mailet imorse och tog mig igenom de spanska raderna fran min hostmam kan jag inte ra for att hjartat ville smalla ihop resvaskan och panikrusa till tagstationen.
Jag har lugnat ner mig nu (efter en kopp te, tva pepparkakor och en bulle) och det kanns inte sa panikartat langre. Forandring maste inte vara daligt. Absolut inte! Men det ar klart att det blir lite skillnad nar jag haft fyra manader pa mig att gora mig bekvam och sprida mina saker i hela lagenheten. Det ar klart att jag blir nervos nar jag far reda pa att det Om 10 dagar flyttar in tva studerande amerikanska tjejer som ska dela den har lilla bostadsytan med mig! Och det ar val inte konstigt att jag blir omtumlad nar Silvia sager att de ska ha en staderska som stadar deras sovrum en gang i veckan och att samma kvinna ska ta med sig deras mat varje dag och tvatta deras klader (Ey! Jag for gora allt sjalv!).
-Jag ber dig att ha dina saker i ditt sovrum sa kanske vi kan moblera om i sovrummet, koket och allrummet nu till helgen.
Wey, toppen det var jag upplagd for. Inte. Men nu nar jag har hamtat mig lite fran overraskningsmomentet sa kanner jag som jag kande i sommras nar det pratades om att jag skulle fa dela lagenhet (sedan dess har jag inte hort ett ord om det), det ar ju i alla fall en great big chans att fa ett socialt liv.
Januari-Maj...
Alltsa, visst ska man vara spontan. Kontrollbehov ar nagot som ofta ar negativt betingat. Jag forsoker hela tiden att jobba med min tidigare valdigt klena "ta-dagen-som-den-kommer-attityd" och visst klarar jag av att fa reda pa samma dag att vi ska resa fran ett stalle till ett annat, och jag klarar av att bli vackt pa morgonen av att fa veta vilken tid jag ska borja jobba. Jag tycker inte om det men det funkar! I alla fall, nar det galler saker som innebar en lite storre och langsiktlig forandring vill jag garna kunna forbereda mig mentalt ett tag. Sa nar jag laste det dar mailet imorse och tog mig igenom de spanska raderna fran min hostmam kan jag inte ra for att hjartat ville smalla ihop resvaskan och panikrusa till tagstationen.
Jag har lugnat ner mig nu (efter en kopp te, tva pepparkakor och en bulle) och det kanns inte sa panikartat langre. Forandring maste inte vara daligt. Absolut inte! Men det ar klart att det blir lite skillnad nar jag haft fyra manader pa mig att gora mig bekvam och sprida mina saker i hela lagenheten. Det ar klart att jag blir nervos nar jag far reda pa att det Om 10 dagar flyttar in tva studerande amerikanska tjejer som ska dela den har lilla bostadsytan med mig! Och det ar val inte konstigt att jag blir omtumlad nar Silvia sager att de ska ha en staderska som stadar deras sovrum en gang i veckan och att samma kvinna ska ta med sig deras mat varje dag och tvatta deras klader (Ey! Jag for gora allt sjalv!).
-Jag ber dig att ha dina saker i ditt sovrum sa kanske vi kan moblera om i sovrummet, koket och allrummet nu till helgen.
Wey, toppen det var jag upplagd for. Inte. Men nu nar jag har hamtat mig lite fran overraskningsmomentet sa kanner jag som jag kande i sommras nar det pratades om att jag skulle fa dela lagenhet (sedan dess har jag inte hort ett ord om det), det ar ju i alla fall en great big chans att fa ett socialt liv.
Januari-Maj...
casa de las estrellas
Det är trångt och varmt i det mörka baksätet. Jag tittar ut genom rutan och njuter av att kunna se natthimmlen som bara lyses upp av himmlakropparna.
-vad tittar du pa? Lidia ser på mig med nyfikna ögon.
-Jag tittar pa stjärnorna. Forklarar jag allvarligt. Jag betraktar hennes lilla ansikte i mörkret där vi sitter. Hon ser ut genom fönstret.
-Ser du pa stjärnorna där nere? Säger hon och lägger huvudet på sned. Förvånad vänder jag mig om.
-...det är inte stjärnor, säger jag dröjande, det är en stad. Ljusen kommer från husen i en by. Lidia ser ut att fundera igen. Sedan säger hon bestämt;
-Ljusen från stjärnornas hus.
Och jag tyckte det lät så vackert att jag inte fick fram något mer än ordet "bonito" i en viskning när jag åter vände blicken mot platsen i horisonten där stjärnhimmlen och marken möttes i ljusen från en glödande stad.
Jul i Spanien; matlagning halva julafton, pa kvallen at vi julmiddag bestaende av champagne, skaldjur, fisk, vitt brod, jamon, korv, ost osv.
Under natten hade tomten varit dar och lamnat paket. Vi at mat, samma som kvallen innan, och drack mer vin och champagne. Massor av mandelgodisar i olika former. Julklapparna var bara till barnen och de fick leta upp paket med sitt namn och slita av pappret allt eftersom de tog ur hogen. Sedan var det inte mycket mer med det.
(kortkortkortversionen, men ni far forsta att det tog nastan en timme eller sa (kanns det som i alla fall) att plita ihop texten ovan med alla dess ö å ä som fick klippas och klistras in for hand!)
Tack for alla julhalsningarna i alla fall. Det var fint att lasa!
Quiero vivir
quiero gritar
quiero sentir
el universo sobre mi
quiero correr en libertdad
quiero encontrar mi sitio
-vad tittar du pa? Lidia ser på mig med nyfikna ögon.
-Jag tittar pa stjärnorna. Forklarar jag allvarligt. Jag betraktar hennes lilla ansikte i mörkret där vi sitter. Hon ser ut genom fönstret.
-Ser du pa stjärnorna där nere? Säger hon och lägger huvudet på sned. Förvånad vänder jag mig om.
-...det är inte stjärnor, säger jag dröjande, det är en stad. Ljusen kommer från husen i en by. Lidia ser ut att fundera igen. Sedan säger hon bestämt;
-Ljusen från stjärnornas hus.
Och jag tyckte det lät så vackert att jag inte fick fram något mer än ordet "bonito" i en viskning när jag åter vände blicken mot platsen i horisonten där stjärnhimmlen och marken möttes i ljusen från en glödande stad.
Jul i Spanien; matlagning halva julafton, pa kvallen at vi julmiddag bestaende av champagne, skaldjur, fisk, vitt brod, jamon, korv, ost osv.
Under natten hade tomten varit dar och lamnat paket. Vi at mat, samma som kvallen innan, och drack mer vin och champagne. Massor av mandelgodisar i olika former. Julklapparna var bara till barnen och de fick leta upp paket med sitt namn och slita av pappret allt eftersom de tog ur hogen. Sedan var det inte mycket mer med det.
(kortkortkortversionen, men ni far forsta att det tog nastan en timme eller sa (kanns det som i alla fall) att plita ihop texten ovan med alla dess ö å ä som fick klippas och klistras in for hand!)
Tack for alla julhalsningarna i alla fall. Det var fint att lasa!
Quiero vivir
quiero gritar
quiero sentir
el universo sobre mi
quiero correr en libertdad
quiero encontrar mi sitio
0 tomtar pa loftet
Det regnar mot rutan, jag har oppnat ett miniapotek i saengen och jag taenker att det ar bra att flaekten brummar lite emellanat sa kan det i alla fall gora det varmare rent psykiskt. Det aer ju tur att det bara regnar in lite i koket och ingen annanstans. Jag haller pa att packa min resvaeska. Imorgon aker vi till Silvias slaekt i en by/stad narmare Madrid. Jag har insett att det inte finns en chans att min packning far plats i den lilla vaeskan. Min bortforklaring aer att jag inte har sa varma klaeder sa jag for kompensera med att ha mycket istallet. Visserligen ska vi bara vara borta i ca. 6 dagar (men det vet man aldrig sa noga med spanjorer) sa jag kanske skulle kunna reducera bort en del...
I alla fall, jag har tjuvborjat med julklapparna lite idag. Moster med familj hade skickat ett paket till mig som jag var och hamtade ut pa posten. Jag log stort och tackr sa mycket for de fina sprillans nya raggsockarna! De kommer val till pass nu eftersom jag inte har nagra kangor och det enligt Marife ar FRUKTANSVART kallt dit vi ska (Alltsa typ ett par minusgrader). Jag har kopt en liten julklapp till Lidia, som gillar roda godisar och Hello Kitty. Ovriga slaekten och sadaer bjuder jag pa hemmagjord glogg och knaeck (det aer lite irriterande att det fattas bokstaver).
Jag har ingen aning om huruvida det kommer att finnas internet eller sa pa det har staellet. Overvager att ta med min dator men jag vill inte ha med mig onodigt mycket packning heller... fragan aer om min vaska inte kommer att vara den storsta aenda (fast, har man en stor vaeska kan man val lika gaerna fylla den?). Om jag inte tar med datorn sa hoppas jag att jag kan hitta en dator och rapportera atminstone en gang under veckan. Men jag kommer att sakna kontakten med er dar hemma. Jag har mobilen iafl.
Kan inte fatta att det aer julafton om tre dagar. En bra sak med Spanien, jag slipper den segdragna arstiden Slasken (som i Sverige varar ungefaer oktober-april eller sa). Har aer det "vinter" fran december-mars typ. Idag aer det 15 grader och regn. VILKEN julkansla. Not. Men dethaer aer once in a lifetime.
Apropa rubriken, jag bor pa vinden och mitt enda julpynt ar en rod duk. Sjukt fyndigt.
Sa till sist, GOD JUL OCH GOTT NYTT AR ALLIHOP!
Manga kramar och pussar, Jag alskar er.
[ ' ;
Jag har fatt tillbaka min dator. Urblast som ett aggskal utan ett uns av dess gamla personlighet kvar. Dess sjal ar borta och har blivit ersatt av ett windows 97 pa spanska (har lyckats andra till engelska nu med lite support fran Vidar). Det regnar. Jag har vaknat mitt i natten av ett jordskalv och kokat knack (haha knack haha). Lidia grat sig igenom hela herde-festen pa dagis (som forresten var jattegulligt, en miniteater dar alla fick vara med och ge presenter till jeusubarnet som lag i sin balja...sedan kom en av de tre vise mannen och bjod alla barn pa klubbor). Pa tisdag lamnar vi Sevilla for att fira jul med slakten (fnissfniss). Jag har fatt veta av Silvia att man ater mariscos, alltsa (ehm, Vidar, vad heter det...saker som kommer fran havet? Jag kommer bara pa det spanska ordet! *diskussion*) okej tack, vi sager havsfrukt. Man ater ocksa mycket riiiiktigt sockriga saker, mandelnougat eller sk.turron, marsipan och nagon kaka som jag glomt namnet pa. Silvia kopte det till mig for att jag skulle fa provsmaka. Sjalv sa hon att hon inte gillar det for att det ar for sott. Men Alberto gillar det. Och jag ocksa (godisgris).
Jag alskar er dar hemma och jag saknar er ofantligt mycket varje dag och hela tiden!
(med engelskt tangentbord blir de tre sista bokstaverna i alfabetet [ ' ; bara sa ni vet)
Jag alskar er dar hemma och jag saknar er ofantligt mycket varje dag och hela tiden!
(med engelskt tangentbord blir de tre sista bokstaverna i alfabetet [ ' ; bara sa ni vet)
livet leker
När jag vaknade imorse var det enda jag planerade att göra att direkt efter jobbet gå och lägga mig en stund igen. Men den här dagen går inte alls åt samma håll som jag. Vid det här laget är jag mer än van vid att ändra mig och sedan ändra mig igen.
Vattenpumpen bestämde sig för att ta en paus mitt i duschningen idag igen men den här gången hade jag inte shampo i hela huvudet så det ordnade sig.
Det blir inga lussekatter idag heller eftersom jag lyckades orsaka kortslutning i alla väggkontakter (inklusive internet)i hela lägenheten där nere.
Det luktar brännt i hela min lägenhet eftersom riset kokade över när Alberto ringde mig för att fixa elen. Sedan kom det en man och lämnade två stora paket till Silvia som jag fick skriva under att jag tagit emot. Det gjorde mig lite nervös så jag hoppas att det inte blir några problem med det.
Min fd. lägenhetskompis Roberto (som är tandläkare på Silvias klinik) fick till slut komma och hjälpa mig och så var det trots allt bara en säkring som skulle slås på (jag pillade på dem flera gånger på egen hand utan att lyckas). Det retar mig att jag inte klarade upp det själv men huvudsaken är att det fungerar igen. Nu är det dock för sent att börja med bakandet så det får väl bli imorgon istället.
Helt seriöst, det är någon som driver med mig och har något emot lussekatter!
Älskling det är livet som leker, det leker med oss nu
...och jag får banne mig bara ta och tåla leken.
Vattenpumpen bestämde sig för att ta en paus mitt i duschningen idag igen men den här gången hade jag inte shampo i hela huvudet så det ordnade sig.
Det blir inga lussekatter idag heller eftersom jag lyckades orsaka kortslutning i alla väggkontakter (inklusive internet)i hela lägenheten där nere.
Det luktar brännt i hela min lägenhet eftersom riset kokade över när Alberto ringde mig för att fixa elen. Sedan kom det en man och lämnade två stora paket till Silvia som jag fick skriva under att jag tagit emot. Det gjorde mig lite nervös så jag hoppas att det inte blir några problem med det.
Min fd. lägenhetskompis Roberto (som är tandläkare på Silvias klinik) fick till slut komma och hjälpa mig och så var det trots allt bara en säkring som skulle slås på (jag pillade på dem flera gånger på egen hand utan att lyckas). Det retar mig att jag inte klarade upp det själv men huvudsaken är att det fungerar igen. Nu är det dock för sent att börja med bakandet så det får väl bli imorgon istället.
Helt seriöst, det är någon som driver med mig och har något emot lussekatter!
Älskling det är livet som leker, det leker med oss nu
...och jag får banne mig bara ta och tåla leken.
another weekend without makeup
Putsen i köksvrån trillar ner från väggen och det finns en vattenpöl som aldrig riktigt torkar på golvet under diskbänken. Fönstren är totalt oisolerade och väggar, golv och tak är gjorda av sten. Min lilla kokplatta har till slut dragit sin sista suck och den stora får stå mitt på köksbordet för att få plats. Vattenpumpen sjunger på sin sista vers den också, eller så jävlas den bara genom att tillfälligt sluta fungera när jag på fredagskvällen står intvålad med shampo i håret utan att kunna skölja bort det. Jag bränner tummen på tändaren när jag ska tända några värmeljus och jag ser en silverfisk krypa fram över kokplattan. Jag skriker till ("DÖ!") innan den aldrig mer kommer att störa någon igen. Och sedan är det bara jag och knastret, suset, brummandet, dunkandet och de dämpade rösterna från huset som är kvar.
Lidias farmor och farfar blev upprörda för att jag inte är ute och festar eller gör saker på kvällarna. Farmor Mari-Carmen muttrade att hon skulle prata med Lidias (med mig) jämnåriga kusin Mercedes om det. Jag skulle aldrig drömma om att tvinga någon att vara med mig. Inte för att hon verkade tycka det var jobbigt i sommras, men i alla fall. På fredag ska jag nog "hang-outa" med min amerikanska väninna Jacque eftersom hon ska hem över jul och ändå var tvungen att tillbringa en natt i Sevilla för att hinna med tåget eller hur det var.
Jag ska baka lussekatter själv idag. Det stör inte mig. Silvia sa att vi får baka igen i Tomelloso eftersom mormor Marife är sjuk men väldigt gärna vill lära sig. Instruktionsboken till ugnen skulle tydligen ligga framme, det kan ju behövas. Jag ska bara kila och köpa smör när jag går ner och låser om den nya städerskan.
planer
Om livet är ett lapptäcke av saker man ska göra
vem sprättar sömmarna i mitt?
Kanske är det så att sömmarna till slut blir fel
när man under tiden som man syr flyttar varje del?
Om livet är ett lapptäcke av saker man ska göra
är det inte konstigt att jag fryser
för det är stora hål i mitt.
Kanske en annan dag.
Någon annanstans?
Med någon annan...
vem sprättar sömmarna i mitt?
Kanske är det så att sömmarna till slut blir fel
när man under tiden som man syr flyttar varje del?
Om livet är ett lapptäcke av saker man ska göra
är det inte konstigt att jag fryser
för det är stora hål i mitt.
Kanske en annan dag.
Någon annanstans?
Med någon annan...
sten i skon
Det känns som om jag har skavsår på hela kroppen. Grus i alla muskler och det skaver och svider vad jag än gör. Såklart att inte allt är dåligt. Hade det varit det så hade jag åkt hem för länge sedan. Men även när jag med stora blanka (glada!) ögon står mitt bland alla karuseller, barn med stora ballonger, blinkande belysningar i alla träd, doften av rostade kastanjer och sockervadd och med spansk julmusik skrällande i öronen så skaver det litegrand. Det är som att ha en sten i skon. Det gör ont, och man vet vad det är som gör ont men man vill inte ta bort det. För man är rädd att glömma om man tar bort det som gör ont. Jag vill inte glömma, jag vill bli påmind om allt som väntar på mig hemma.
Så slut nu dina grå
Låt dom bli som förut blå
Städa upp i ditt revir
Det stökas till ibland ändå
Så låt din jord få snurra på
Ge en ros till din fakir
Var som rymden kan ta slut,
kan ingen ännu reda ut
Du behöver inga svar,
så ruska om när tanken far
Tack för alla kommentarer och kloka ord. De värmer massor. <3
botten på toppen
Jag sitter i min säng och hör hur Lidia gråter på andra sidan golvet. Någon har krattat ränder i molnen och där i revorna lyser himlen blå. Tiden känns så konstig här. Visst, lite julkänsla har jag fått emellanåt. När jag sett snö på tv, julkalendern på svtplay, ätit pepparkakor, Marifes julpynt (de har minigran klädd i hallen, blinkande lampor och allt), julskyltningarna med krubbor, änglar, karuseller, belysning i träd och på husfasader (men bara på köpcentran, inte på var och varannan balkong sådär osmakligt upphängt som i Sverige). Men ändå. Igår satt jag på taket i linne och kjol en liten stund utan att frysa. Visst, det var inte svettigt heller men... behagligt. Då hade jag allt annat än julkänslor.
Tiden springer förbi mig på båda sidor. Svisch säger det och så har jag klarat ännu en vecka men ändå kan det inte gå fort nog. Fyra månader har jag varit här. Det känns som en evighet. Jag längtar så grymt mycket tills jag kommer hem. Då ska jag ha ett stort kalas för alla jag känner! Jag ska umgås med människor, inte för att slippa vara ensam eller för att dem vill vara snälla, utan för att jag vill vara med dem och för att de verkligen vill vara med mig!
På veckorna längtar jag efter helg. Det är så grymt påfrestande och utmattande att vara med Lidia (det händer att jag är både gråtfärdig och har huvudvärk på eftermiddagarna). Men då har jag åtminstone (minst sagt) något att distrahera mig med. På helgerna är jag helt slut och lämnar mig åt mig själv och mina tankar.
Jag längtar hem varenda lördagskväll. Längtar så att det gör ont i mig! Och det känns som om jag ska gå sönder när jag rastlös går mellan mitt rum-hallen-allrummet-köket-toaletten och tillbaka igen. Det händer att jag går ut på promenad. Men då vet jag aldrig vart jag ska utan det slutar med att jag går i cirklar runt på gatorna utan att riktigt ta mig någonstans. Det är inte lätt att ta sig någonstans när spelplanen är rund.
...jag bor vid en rondell.
("Jag vill inte komma på nå'n pluppchans, jag vill komma härifrån!")
Jag sitter i min säng och solen skiner in genom fönstret. Molnen har sopats bort från himmlen och Lidia har slutat gråta på andra sidan golvet. Mitt golv är hennes tak. Jag bor högst upp i nr 13.
Ibland är det verkligen botten på toppen.
Tiden springer förbi mig på båda sidor. Svisch säger det och så har jag klarat ännu en vecka men ändå kan det inte gå fort nog. Fyra månader har jag varit här. Det känns som en evighet. Jag längtar så grymt mycket tills jag kommer hem. Då ska jag ha ett stort kalas för alla jag känner! Jag ska umgås med människor, inte för att slippa vara ensam eller för att dem vill vara snälla, utan för att jag vill vara med dem och för att de verkligen vill vara med mig!
På veckorna längtar jag efter helg. Det är så grymt påfrestande och utmattande att vara med Lidia (det händer att jag är både gråtfärdig och har huvudvärk på eftermiddagarna). Men då har jag åtminstone (minst sagt) något att distrahera mig med. På helgerna är jag helt slut och lämnar mig åt mig själv och mina tankar.
Jag längtar hem varenda lördagskväll. Längtar så att det gör ont i mig! Och det känns som om jag ska gå sönder när jag rastlös går mellan mitt rum-hallen-allrummet-köket-toaletten och tillbaka igen. Det händer att jag går ut på promenad. Men då vet jag aldrig vart jag ska utan det slutar med att jag går i cirklar runt på gatorna utan att riktigt ta mig någonstans. Det är inte lätt att ta sig någonstans när spelplanen är rund.
...jag bor vid en rondell.
("Jag vill inte komma på nå'n pluppchans, jag vill komma härifrån!")
Jag sitter i min säng och solen skiner in genom fönstret. Molnen har sopats bort från himmlen och Lidia har slutat gråta på andra sidan golvet. Mitt golv är hennes tak. Jag bor högst upp i nr 13.
Ibland är det verkligen botten på toppen.
vinterskrud
Mössa, brosh, sjal, vantar och knästrumpor för vintern som snart ska komma.
blågul spansk jul
Där sitter jag och tittar ut i luften med ett berg av mjukisdjur och barbies över mig. En ful och skäggig mansdocka (kallad 'papa noel' (jultomten)) sjunger hysteriskt jingle-bells med sina blinkande lampor så att det tjuter i mina öron. Lidia (2år) står på golvet framför mig och ömsom ger mig ömsom tar ifrån mig leksaker. "Du får inte slänga dem." säger hon hela tiden. Jag blinkar bort stillblicken och tittar på sakerna i min hand. Vad är det för sorts slump som gör att kritorna jag fått är just en blå och en gul?
Well, den här veckan har abuela (mormor) Marife kommit med mat åt Lidia varje dag. Idag hade hon med sig så att det räckte (och blev över) även till mig. Friterad fisk med pommes frites. Ingenting mer till, inga grönsaker, ingen sås, bara ett glas vatten. Bra mat känner jag, men jag måste varit hungrig för rätt som det var hade det gulbruna berget på min tallrik försvunnit.
Jag har faktiskt varit ganska duktig idag. Gick ut med soporna (applåder!), diskade och var och shoppade helt ensam. Jag provade oysho's (pyjamas-/underklädesaffärens) slinkigaste nattlinne (men köpte det inte) och handlade mössa, vantar, sjal, brosh, svart långärmad t-shirt och knälånga stickade strumpor istället. Nöjd med mig själv.
Ännu mer nöjd är jag för att Marife lovat mig och Lidia (jag är nog lika glad som Lidia, om inte gladare) att vi ska gå på promenad och titta på "los reyes magicos(?)"-nånting (är det de tre vise männen?) vid köpcentrat där de byggt upp en skridskobana(!), karuseller, godisstånd och hoppborgar etc.etc. Vi blev också lovade att få churros con chocolate till merienda (=något friterat våffelliknande med choklad till mellanmål) -yupi!
Och jag är jättenöjd eftersom Silvia berättade att det är fiesta (fest/ledigt) måndag och tisdag nästa vecka så vi kom överens om att vi kan baka lussekatter då. Silvia trodde att Marife och Marian gärna ville vara med på det också. Kanske borde jag plugga lite ord så att jag kan förklara hur man firar jul i Sverige när jag ändå håller på.
Nu äter jag pepparkakor (IKEA-köpta), dricker varm choklad (nestlé) och tänker på Vidar som är någonstans i Europa helt ensam. Jag vet inte exakt vart eftersom batteriet i hans telefon dött. Jag kan inte låta bli att oroa mig (det är väl inte konstigt!). Var rädd om dig!
Well, den här veckan har abuela (mormor) Marife kommit med mat åt Lidia varje dag. Idag hade hon med sig så att det räckte (och blev över) även till mig. Friterad fisk med pommes frites. Ingenting mer till, inga grönsaker, ingen sås, bara ett glas vatten. Bra mat känner jag, men jag måste varit hungrig för rätt som det var hade det gulbruna berget på min tallrik försvunnit.
Jag har faktiskt varit ganska duktig idag. Gick ut med soporna (applåder!), diskade och var och shoppade helt ensam. Jag provade oysho's (pyjamas-/underklädesaffärens) slinkigaste nattlinne (men köpte det inte) och handlade mössa, vantar, sjal, brosh, svart långärmad t-shirt och knälånga stickade strumpor istället. Nöjd med mig själv.
Ännu mer nöjd är jag för att Marife lovat mig och Lidia (jag är nog lika glad som Lidia, om inte gladare) att vi ska gå på promenad och titta på "los reyes magicos(?)"-nånting (är det de tre vise männen?) vid köpcentrat där de byggt upp en skridskobana(!), karuseller, godisstånd och hoppborgar etc.etc. Vi blev också lovade att få churros con chocolate till merienda (=något friterat våffelliknande med choklad till mellanmål) -yupi!
Och jag är jättenöjd eftersom Silvia berättade att det är fiesta (fest/ledigt) måndag och tisdag nästa vecka så vi kom överens om att vi kan baka lussekatter då. Silvia trodde att Marife och Marian gärna ville vara med på det också. Kanske borde jag plugga lite ord så att jag kan förklara hur man firar jul i Sverige när jag ändå håller på.
Nu äter jag pepparkakor (IKEA-köpta), dricker varm choklad (nestlé) och tänker på Vidar som är någonstans i Europa helt ensam. Jag vet inte exakt vart eftersom batteriet i hans telefon dött. Jag kan inte låta bli att oroa mig (det är väl inte konstigt!). Var rädd om dig!
till din tjänst
Det är inte lätt att försöka vara alla till lags. Någon gång har jag sagt att det är viktigt att känna sig behövd, i alla fall känner jag det så. Så länge det bara finns en funktion i taget att fylla så är det oftast inte så stora problem med att vara behövd men när man plötsligt måste känna efter vad man själv har för behov OCH väga samman det med flera olika parters behov blir det jättejobbigt! Hur ska man kunna vara alla till lags då? Vem ska man välja bort? HUR KOMMER MAN FRAM TILL EN KOMPROMISS DÄR ALLA KAN VARA NÖJDA?!
Nästa år någon gång ska Lidia (2 år) börja på en ny skola. Enligt hennes mormor är det en av de bästa i Sevilla och hon ska ha skoluniform och måste åka buss in till centrum varje dag. Det känns för mig helt galet med tanke på hur svenskt dagis fungerar. Det kommer antagligen att vara en tuff tid för henne och jag kan bara inte lämna henne då (dvs. åka hem till Sverige). Det skulle innebära så mycket problem och onödigt lidande för hela min värdfamilj om de var tvugna att introducera en ny aupair i samma veva som den nya skolan. Det tog nästan tre månader innan Lidia accepterade mig som en självklar del i hennes familj. Jag måste stanna, för hennes och mitt samvetes skull.
Egentligen så har jag en grym längtan efter att komma hem. Vad bryr jag mig om att det är kallt och slask i Sverige? Helt ovesäntligt. Det får regna varje dag i tre månader bara jag får vara med de jag älskar. Så känns det nu. Visst, solsken är trevligt, men det ÄR inte vädret som bestämer om det är fint eller dåligt. Dessutom är det december här också och då är det råkallt och mulet (stundtals) även här.
Så, hur ska jag lyckas med att göra det som känns som min plikt och ändå tillfredsställa mina egna behov? Jag sover på den tankenöten inatt igen.
Godnatt och sov gott! Descanses con los angelitos!
åh, förresten så tror jag att jag äntligen lyckats komma på vilken inställning som är bäst för att få värme i rummet. Symbolen 'sol' och gradantalet inställt på 30 grader C känns kanske inte helt rätt men nu är det så pass varmt att man inte fryser i strumpbyxor, klänning och vanlig kofta inne (helt vanliga innekläder med andra ord).
Nästa år någon gång ska Lidia (2 år) börja på en ny skola. Enligt hennes mormor är det en av de bästa i Sevilla och hon ska ha skoluniform och måste åka buss in till centrum varje dag. Det känns för mig helt galet med tanke på hur svenskt dagis fungerar. Det kommer antagligen att vara en tuff tid för henne och jag kan bara inte lämna henne då (dvs. åka hem till Sverige). Det skulle innebära så mycket problem och onödigt lidande för hela min värdfamilj om de var tvugna att introducera en ny aupair i samma veva som den nya skolan. Det tog nästan tre månader innan Lidia accepterade mig som en självklar del i hennes familj. Jag måste stanna, för hennes och mitt samvetes skull.
Egentligen så har jag en grym längtan efter att komma hem. Vad bryr jag mig om att det är kallt och slask i Sverige? Helt ovesäntligt. Det får regna varje dag i tre månader bara jag får vara med de jag älskar. Så känns det nu. Visst, solsken är trevligt, men det ÄR inte vädret som bestämer om det är fint eller dåligt. Dessutom är det december här också och då är det råkallt och mulet (stundtals) även här.
Så, hur ska jag lyckas med att göra det som känns som min plikt och ändå tillfredsställa mina egna behov? Jag sover på den tankenöten inatt igen.
Godnatt och sov gott! Descanses con los angelitos!
åh, förresten så tror jag att jag äntligen lyckats komma på vilken inställning som är bäst för att få värme i rummet. Symbolen 'sol' och gradantalet inställt på 30 grader C känns kanske inte helt rätt men nu är det så pass varmt att man inte fryser i strumpbyxor, klänning och vanlig kofta inne (helt vanliga innekläder med andra ord).
Light my candle
Vaknar mitt i sängen, hopkurad som en boll under täcket. Trycker armarna mot bröstet och har knäna uppdragna så högt att mina armbågar verkar sitta ihop med låren. Det är fortfarande bara gryning och jag undrar om det regnar eller är någon som duschar någon annanstans i huset. Försiktigt testar jag att räta ut benen bland de kalla lakanen men drar snabbt in fötterna till den uppvärmda lilla platsen igen. Varför känns varje morgon som att vakna och tvingas åla sig ur en fuktig sovsäck för att sedan med knottror på hela kroppen så snabbt som möjligt trä lager på lager mot den råa luften?
Jag försöker få AC:n att blåsa konstant varmluft men det värmer inte upp rummet. Funderade på att tända ljus men kom på att min tändare åkt hemåt. Jag behöver köpa tändstickor och en varm pyjamas, vantar, mössa, vinterjacka, raggsockar och skor.
Vad är skillnaden mellan Spanien och Sverige?
It's nothing
They turned off my heat
And I'm just a little
Weak on my feet
Would you light my candle?
mitt hjärta pinglar
Jag står på tågstationen i Sevilla och ser hur den långa raden av vagnar sakta sätts i rullning. Hela min själ försöker slita sig loss från sin plats och springa efter men det enda som rör sig är en strid ström av tårar nerför mina kinder. Jag låter dem rinna, bryr mig inte om vad folk som jäktar förbi mig tänker. Innan den sista vagnen har försvunnit utom synhåll plingar det till i min jeansficka.
"Jag älskar dig!"
Onsdag:
Jag stod utanför en tågstation i Spanien sent på kvällen och läste ett brev, som jag fått av farmor medans jag väntade på att Vidar och hans vänner Tobbe och Chrille skulle dyka upp. Såklart hade jag förväntat mig att jag skulle bli glad av att se honom (Vidar), men jag kan nog inte ens förklara hur glad jag var när jag tittade upp och såg honom komma där emot mig. Äntligen!
kom tätt intill, det är okej
So I can shake you, oohoho
Yeahehe, Ahaha, Yeah, mmmmh...
Får jag veta vad du tänker på?
Tobbe och Chrille var så finkänsliga att de stod med ryggen mot oss när vi hälsade. Sedan letade vi upp ett hostal och gick och drack cruzcampo i ett gatuhörn.
Torsdag:
Vi spanade in Lidl och "åt frukost" inne på köpcentrat intill fotbollsstadion. Sedan spanade vi in ett nytt hostal (mycket närmare där jag bor*). Jag och Vidar åt sallad på resturang innan vi alla fyra gick och shoppade på supersol (mataffär). Sedan satt vi på en bänk vid stadion tills jag var tvungen att gå och jobba. På kvällen kollade jag och Vidar på film.
You're here, there's nothing i fear,
And i know that my heart will go on
We'll stay forever this way
You are safe in my heart
And my heart will go on and on
Fredag:
IKEA-dagen! Jag hade fått busshänvisning av Silvia och vi gav oss iväg så fort som möjligt (men ändå alldeles för sent eftersom Lidia inte ville vakna). Vi tog en buss och hamnade fel så jag fick fråga oss fram till stället vi skulle utgå ifrån. Sedan visste vi inte riktigt hur det var med bussarna därifrån så Chrille sa "Vi kan gå." och det gjorde vi. Vi gick över en bro i solskenet och till sist tog trottoaren slut och på motorvägsbroar utan trottoar vågar man inte gå. Så vi gick ner brevid/under bron och hittade den riktiga slummen där det låg överkörda råttor stora som katter på vägen och husen var av gamla dörrar, plåtskivor och plastsäckar. Även denna väg tog slut så vi vände och gick åt andra hållet (förbi råttorna igen) för att gå under bron på andra sidan. Där hittade vi en "strandpromenad" längs ån/floden (el río?) och massa hästar som var fastkedjade på olika sätt. Solen flyttade sig längre och längre från öst mot väst under tiden vi gick på den där vägen. Fick syn på IKEA-skylten långt borta i fjärran och det drev oss framåt! Vi gick och gick och gick. Till slut kom vi till ett ställe där vi kunde ta oss upp på en större väg igen. Vi hittade en trottoar som ledde oss till den gyllene måsen för vätske och kissepaus (för pojkarnas del, jag är lite hårdare än så). Vi fortsatte gå uppföruppföruppför, (Vidar knuffade mig i ryggen för att jag skulle flytta mig lite snabbare framåt, tack haha) sedan frågade jag en gubbe som svarade på så grov dialekt att jag inte fattade någonting alls så vi fortsatte nerförnerför och sedan såg jag den stora blågula skylten resa sig som Betlehems stjärna. Så vi gick uppföruppför lite till och sedan var vi äntligen där! Vet inte exakt men det tog ungefär tre fyra timmar att ta sig dit. Klockan var fyra när vi slog oss ner med vår svenska mat och tittade på en reklamfilm om Sverige (borde man skämmas?) och jag skulle börja jobba klockan fem...
Rätt som det var så hade Vidar försvunnit men det dröjde inte länge innan han kom tillbaka och höll fram tvåpck med vispar till mig (jag hade sagt någon gång för längesedan att jag inte hade någon!) Otroliga människa, jag älskar dig. Jag köpte vispar, värmeljus och massa kakor och sötsaker.
Sedan fick jag fråga (två olika personer) efter telefonnummret till en taxifirma och ringa och beställa taxi. På displayen i bilen stod det att kunden hette Jonas. "Vad bra!" tänkte vi "Då tar vi springnota på den. Men det blev inte så fasligt dyrt alls och det tog kanske, jag vet inte, tjugo minuter att ta sig hela vägen hem med bil.
Jag var en timme försenad till jobbet (men det gjorde inget. Jag hade ringt och förklarat situationen). Och sedan var Silvia typ en timme försenad hem, vilket innebar att jag vaknade av att hon stod inne i Lidias mörka rum och försökte att få kontakt med mig utan att väcka Lidia. Kvällen/natten tillbringades på hostalet och det var trevligt.
Lördag:
Vi sov länge och åt frukost som vi köpt mitt i natten. Tobbe och Chrille bestämde sig för att åka hem. De var uppe och kollade utsikten på mitt tak och lånade min vattenklosett innan vi följde dem till stationen (så de slapp gå vilse). Sedan gick jag och Vidar en längre promenad och köpte grejer till pastasallad och en flaska champagne till "Linner". Vi tog med oss vindruvor, värmeljus, filt och champagne ut på taket och såg månen lysa starkare och starkare mot den mörknande himmlen.
Mitt hjärta pinglar, jag tror jag måste känna på det!
Söndag:
Vidde och jag slöade hela dagen...typ. Playa del sol, chokladglass och fryspizza.
Måndag:
Jag blev påmind om att jag inte får ha gäster uppe hos mig och därmed var Vidar tvungen att hitta ett hotell när jag jobbade. Blev ledsen för att det som jag (vi?) förträngt hoppade fram bakom en buske, dvs. vetskapen om att Vidar måste åka hem. Vi tröstade mig med fimlen RENT och jag fick lust att kasta mig på första bästa tåg härifrån. Men det gjorde jag inte. På kvällen gick vi omkring i stan, satt på en trappa och gick lite till innan vi hittade ett inneställe där vi fick befinna oss båda två.
"Jag hittade ingen blomsteraffär i denhär stan"
"Jasså..letade du efter en?"
"Jaa, jag ville köpa en ros till dig."
Tisdag:
Vi köpte churros och iste till frukost och satt i solskenet på en parkbänk och njöt. Och vi önskade båda två att det inte var så långt mellan Sevilla och Göteborg (det hade varit lagom med ett par km max!). Vi drog ut på varje tickande minut och Vidar fick till slut springa ner till tåget för att hinna med. Han vände sig om flera gånger och jag kände hur varje meter bort gjorde mer och mer ont. Som ni redan vet så rann tårarna på mig när tåget sattes i rörelse. På vägen tillbaka visste jag inte vart jag skulle göra av händerna så jag knöt armarna i kors över bröstet när jag gick mot huset där jag bor*. När ses vi igen? Jag älskar dig.
Jag har ett dilemma, det där kända om att både vilja äta kakan och ha den kvar.
* Jag är inte en som tror
att hemma det är där man bor.
"Jag älskar dig!"
Onsdag:
Jag stod utanför en tågstation i Spanien sent på kvällen och läste ett brev, som jag fått av farmor medans jag väntade på att Vidar och hans vänner Tobbe och Chrille skulle dyka upp. Såklart hade jag förväntat mig att jag skulle bli glad av att se honom (Vidar), men jag kan nog inte ens förklara hur glad jag var när jag tittade upp och såg honom komma där emot mig. Äntligen!
kom tätt intill, det är okej
So I can shake you, oohoho
Yeahehe, Ahaha, Yeah, mmmmh...
Får jag veta vad du tänker på?
Tobbe och Chrille var så finkänsliga att de stod med ryggen mot oss när vi hälsade. Sedan letade vi upp ett hostal och gick och drack cruzcampo i ett gatuhörn.
Torsdag:
Vi spanade in Lidl och "åt frukost" inne på köpcentrat intill fotbollsstadion. Sedan spanade vi in ett nytt hostal (mycket närmare där jag bor*). Jag och Vidar åt sallad på resturang innan vi alla fyra gick och shoppade på supersol (mataffär). Sedan satt vi på en bänk vid stadion tills jag var tvungen att gå och jobba. På kvällen kollade jag och Vidar på film.
You're here, there's nothing i fear,
And i know that my heart will go on
We'll stay forever this way
You are safe in my heart
And my heart will go on and on
Fredag:
IKEA-dagen! Jag hade fått busshänvisning av Silvia och vi gav oss iväg så fort som möjligt (men ändå alldeles för sent eftersom Lidia inte ville vakna). Vi tog en buss och hamnade fel så jag fick fråga oss fram till stället vi skulle utgå ifrån. Sedan visste vi inte riktigt hur det var med bussarna därifrån så Chrille sa "Vi kan gå." och det gjorde vi. Vi gick över en bro i solskenet och till sist tog trottoaren slut och på motorvägsbroar utan trottoar vågar man inte gå. Så vi gick ner brevid/under bron och hittade den riktiga slummen där det låg överkörda råttor stora som katter på vägen och husen var av gamla dörrar, plåtskivor och plastsäckar. Även denna väg tog slut så vi vände och gick åt andra hållet (förbi råttorna igen) för att gå under bron på andra sidan. Där hittade vi en "strandpromenad" längs ån/floden (el río?) och massa hästar som var fastkedjade på olika sätt. Solen flyttade sig längre och längre från öst mot väst under tiden vi gick på den där vägen. Fick syn på IKEA-skylten långt borta i fjärran och det drev oss framåt! Vi gick och gick och gick. Till slut kom vi till ett ställe där vi kunde ta oss upp på en större väg igen. Vi hittade en trottoar som ledde oss till den gyllene måsen för vätske och kissepaus (för pojkarnas del, jag är lite hårdare än så). Vi fortsatte gå uppföruppföruppför, (Vidar knuffade mig i ryggen för att jag skulle flytta mig lite snabbare framåt, tack haha) sedan frågade jag en gubbe som svarade på så grov dialekt att jag inte fattade någonting alls så vi fortsatte nerförnerför och sedan såg jag den stora blågula skylten resa sig som Betlehems stjärna. Så vi gick uppföruppför lite till och sedan var vi äntligen där! Vet inte exakt men det tog ungefär tre fyra timmar att ta sig dit. Klockan var fyra när vi slog oss ner med vår svenska mat och tittade på en reklamfilm om Sverige (borde man skämmas?) och jag skulle börja jobba klockan fem...
Rätt som det var så hade Vidar försvunnit men det dröjde inte länge innan han kom tillbaka och höll fram tvåpck med vispar till mig (jag hade sagt någon gång för längesedan att jag inte hade någon!) Otroliga människa, jag älskar dig. Jag köpte vispar, värmeljus och massa kakor och sötsaker.
Sedan fick jag fråga (två olika personer) efter telefonnummret till en taxifirma och ringa och beställa taxi. På displayen i bilen stod det att kunden hette Jonas. "Vad bra!" tänkte vi "Då tar vi springnota på den. Men det blev inte så fasligt dyrt alls och det tog kanske, jag vet inte, tjugo minuter att ta sig hela vägen hem med bil.
Jag var en timme försenad till jobbet (men det gjorde inget. Jag hade ringt och förklarat situationen). Och sedan var Silvia typ en timme försenad hem, vilket innebar att jag vaknade av att hon stod inne i Lidias mörka rum och försökte att få kontakt med mig utan att väcka Lidia. Kvällen/natten tillbringades på hostalet och det var trevligt.
Lördag:
Vi sov länge och åt frukost som vi köpt mitt i natten. Tobbe och Chrille bestämde sig för att åka hem. De var uppe och kollade utsikten på mitt tak och lånade min vattenklosett innan vi följde dem till stationen (så de slapp gå vilse). Sedan gick jag och Vidar en längre promenad och köpte grejer till pastasallad och en flaska champagne till "Linner". Vi tog med oss vindruvor, värmeljus, filt och champagne ut på taket och såg månen lysa starkare och starkare mot den mörknande himmlen.
Mitt hjärta pinglar, jag tror jag måste känna på det!
Söndag:
Vidde och jag slöade hela dagen...typ. Playa del sol, chokladglass och fryspizza.
Måndag:
Jag blev påmind om att jag inte får ha gäster uppe hos mig och därmed var Vidar tvungen att hitta ett hotell när jag jobbade. Blev ledsen för att det som jag (vi?) förträngt hoppade fram bakom en buske, dvs. vetskapen om att Vidar måste åka hem. Vi tröstade mig med fimlen RENT och jag fick lust att kasta mig på första bästa tåg härifrån. Men det gjorde jag inte. På kvällen gick vi omkring i stan, satt på en trappa och gick lite till innan vi hittade ett inneställe där vi fick befinna oss båda två.
"Jag hittade ingen blomsteraffär i denhär stan"
"Jasså..letade du efter en?"
"Jaa, jag ville köpa en ros till dig."
Tisdag:
Vi köpte churros och iste till frukost och satt i solskenet på en parkbänk och njöt. Och vi önskade båda två att det inte var så långt mellan Sevilla och Göteborg (det hade varit lagom med ett par km max!). Vi drog ut på varje tickande minut och Vidar fick till slut springa ner till tåget för att hinna med. Han vände sig om flera gånger och jag kände hur varje meter bort gjorde mer och mer ont. Som ni redan vet så rann tårarna på mig när tåget sattes i rörelse. På vägen tillbaka visste jag inte vart jag skulle göra av händerna så jag knöt armarna i kors över bröstet när jag gick mot huset där jag bor*. När ses vi igen? Jag älskar dig.
Jag har ett dilemma, det där kända om att både vilja äta kakan och ha den kvar.
* Jag är inte en som tror
att hemma det är där man bor.
