saltglad

Att vakna klockan fem på morgonen av att man drömt att man mådde jävligt illa för att sedan upptäcka att det inte alls är någon dröm är INTE kul. Jag låg som en boll och tryckte knäna mot magen för att lindra magknipet. Tjugo minuter senare var jag bara tvungen att gå upp och rusa till toaletten (jag ska försöka bespara er detaljerna). Samma sak upprepades en timme senare men då trodde jag även att magsyrorna frätt upp hela halsen och jag fick skakande och likblek lägga mig på knä och sanera både köket och badrummet (om man frivilligt är beredd att lägga sig på golvet inne på vår toa så... mår man dåligt. Jag tog med den lilla bajlan in i mitt rum och den användes efter att jag rest mig för att hämta vatten och febertermometer.
Skickade sms till Silvia att jag inte kan jobba idag.

Nu har det gått så pass långt att jag kan sitta upp utan att överväldigas av illamående. Ryggen värker av att ha legat ner så länge men jag vågar inte gå upp och hitta någon blåbärssoppa (GAH! lägger mig ner igen). Det är så jäkla obehagligt att kräkas så jag vågar inte riskera att göra det igen *gnäll*

Så här är jag nu, i sängen, torr i munnen, behov av en dusch, med huvudvärk och 38,4 gradig feber, rädd för att kräkas om jag ändrar ställning från vågrät. Kul, kul dag.

Jag ligger på sängen och tycker det är svalt, stötvis. För varje gång vinden tar i med ny kraft därute så lyfter min rullgardin. Och jag har trippelcheckat att fönstret är ordentligt stängt. Dåligt, kan ni tycka. Visst, jag håller med om att det är lite otrevligt när det drar på en innomhus. Men å andra sidan så är det enda friskluftsintaget som finns i denhär vindslägenheten så det är väl bra att få in lite syre.

Jag vill inte gå upp idag.
Det regnar
jag har varit surtant mot mina sambos
vaknade ur en mardröm
och har ont i magen.
Har sovit i typ tre timmar (plus några osammanhängande) fast jag lade mig tidigt.
Tjejerna är redan uppe
de hade ställt väckarklocka
hoppas det innebär att de ska vara ute hela dagen

jag orkar inte träffa dem...

Så, jag ligger här på mage som en säl med datorn uppallad framför mig och väntar på frukost på sängen(Roomservice?) tills min mage börjar protestera lite för våldsamt eller tills jag är relativt säker på att sambosarna gått ut. (Fegt? Skiter jag i. Är fortfarande sur.)

...upptäckte att amerikanskorna fortfarande sover och att det var städerskan som rörde sig härinne. Gött, då blev det rostat bröd och chokladflingor för mig idag.

NEJ jag sover inte ännu, jag slår vad om att mina sambos tycker jag är en bitch och jag är så trött och hungrig att jag skulle kunna VRÅLA av ren irritation!

För det första, denhär kvällen var som jag sagt att jag ville ha den. Ifred, ensam, luuuugnt och skönt. Att dricka en liter svart kaffe efter klockan nio är antagligen fruktansvärt osmart om man tänker att man ska försöka sova i en snar framtid. Jag vred mig i sängen i en timme efter att jag lagt mig.
Vid tvåtiden vaknade jag till av att Lidia grät efter mamma där nedanför. Det tog ett tag att somna om efter det.
Tio i fyra hör jag hissen gå ända upp, åtminstone den mellersta och den stora bocken bruse klampar upp för trapporna, en nyckel rasslar i låset, lampan i hallen tänds, mer klampande med klackar genom lägenheten, vattenpumpen sätts igång men
DÅ är måttet rågat!
Klockan fyra sätter jag mig käpprätt upp i sängen och skulle helst av allt bara vilja skrika rakt ut i luften. Istället stoppar jag fötterna i tofflorna och kliver bestämt ut i hallen där jag släcker lampan, slänger en blick mot allrummet och styr genast stegen åt det hållet. De har ju tänt varenda jävla lampa i hela lägenheten! Jag fortsätter raka vägen fram till you-know-who-X2 och spänner förmodligen ögonen i Kailey för hon väser genast till Meagan att vara tyst. Jag är så ilsken och "nyvaken" att jag inte lyckas få ihop en hel mening på engelska utan till sist bara rycker ur sladden till vattenpumpen innan jag suckar och vänder på klacken igen. När jag stängt dörren om mig känner jag att jag skakar i hela kroppen.


Hur kan man ha sån enorm brist på Respekt?! Jag fattar det inte! Själv har jag för sjutton låtit bli att duscha ända till klockan halv två på dagen bara för att låta dem sova så länge som möjligt, för deras skull! Men det vet de naturligtvis inte om. Silvia beklagade sig över att de begär mer än ett paket chokladflingor i veckan (vilket hon anser är orimligt mycket och jag kan hålla med henne) och dessutom så slänger de otroligt mycket av den mat de får upp (de får ju färdig mat i plastlådor).

Ja, jag funderar på hur jag ska bete mig imorgon...idag. Fortsätta mitt griniga bitch-stuk eller be om ursäkt för min bryskhet? Nej, när jag tänker efter så har jag verkligen ingen stake om JAG ber om ursäkt. Det var väl faktiskt de som störde mig.
Godn..morgon!

Till att börja med vill jag bara påpeka att jag ibland är fruktansvärt tjurskallig mitt upp i all min vänlighet (jo för vänlig är jag). Till exempel så bara struntade jag i att sticka ut huvudet för att säga hej till mina sambos. Jag vet inte ens om de märkte att jag var inne. Så idag har jag inte sett dem alls.
Lidia var ilsken även denna morgon. När jag hämtade henne på eftermiddagen så log hon först, men sedan (när jag sa hej) så gnällde hon och låtsasgrät som en jag vet inte vad hela vägen hem. Så fort jag frågade vad hon ville så skrek hon lite högre och jag tyckte det var pinsamt och blev arg så jag vägrade att prata med henne tills hon bad om ursäkt (efter en halvtimme, väl hemma).
Då frågade jag varför hon gråtit på gatan och hon svarade; För att jag inte ville se/träffa dig.
Toppen! Barnen gråter när de ser mig och mina sambos ignorerar mig lika mycket som jag ignorerar dem. Jag lyckades i alla fall få med mig Lidia på min sida och i slutänden så åt hon upp allt, hon badade, vi skrattade och hon kramade och pussade mig när jag gick. No hard feelings.

Nu sitter jag ensam i lägenheten med en påse micropopcorn, en kanna varmt vatten och burken med pulverkaffe brevid mig. Datorn är mitt sällskap. Tragiskt eller tråkigt kan ni kanske tycka, men faktum är att det var precis så jag ville ha det.

Alldeles för ofta somnar man med en helt annan än den bra känsla man vaknade med. Igår blev mitt goda humör förstört av motgångar redan innan frukost. Jobbigt såklart men i slutänden tror jag att det enbart var positivt. Förutom att det kändes som att jag skulle explodera som en irriterad röksvamp av minsta lilla obekväma feltramp när jag gick för att hämta Lidia på dagis så kände jag mig bra. Ilska är lättare att vända till sin fördel än vad vanlig obekväm ensamhet är. Jag vet förstås inte om Lidia kände krutlukten när jag hämtade henne eller om det var hennes dåliga humör från morgonen som blommade upp igen när jag kom och störde mitt i leken (igen). I alla fall så satte hon sig på tvären och jag blev direkt lika irriterad som om jag fått ett lite för stort fiskben i halsen. Först vägrade hon att prata med mig på vägen hem, sedan gallskrek hon att jag inte fick öppna ytterdörren (nähe, ska vi stanna i trapphuset resten av dagen då menar du?!), sedan slängde hon sig på golvet för att jag inte skulle kunna ta av henne ytterjackan men då fick det minsann vara nog.
Ja, jag utnyttjade mitt övertag i storlek och styrka för att ta av henne jackan och skolförklädet medans hon gallskrek på golvet. Hon slutade efter en stund och kom och bad mig leka med hennes motorcykel. Vid kvällsmaten blev hon buren till "skamvrån" två gånger. Hon hade inte gjort något jättedumt egentligen men om man talar om vart gränsen går och man ser att hon kikar på en i ögonvrån för att hon VET att hon går över den så ska man banne mig visa att man menar vad man säger. Efter det fick jag mer respekt.

På kvällen kände jag mig mycket gladare eftersom min irritation vänt till något positivt. Mina lakan var kalla och nästan fuktiga av kondens (ja det blir så när det enda friskluftsintagen i lägenheten är fönstren och det är lite för kallt för att man ska kunna ha dem öppna hela tiden) så jag tog in hårfönen och blåste täcket lite med den. Jag kände mig smått ondskefull när jag tjugo över elva hörde ett halvkvävt "Oh, no..!" ute i hallen när det upptäcktes att jag tagit med mig hårfönen och släckt lampan i mitt rum.
Ha Ha, tänkte jag skadeglatt, ni har haft hela kvällen på er att duscha. Nu vill jag sova så jag tycker faktiskt att det kan kallas hämnd att gömma fönen när ni låter vattenpumpen hålla mig vaken efter halv tolv.
Respekt? Nej nu är det ett tyst krig.
Idag vann jag.

Vissa dagar vaknar man utvilad och glad. Man äter sin snabbfrukost, borstar sina tänder, klär på sig, går ut på toa för att möta Ingen Annan i lägenheten (skönt) och traskar optimistiskt ner de 18 trappstegen till jobbet. Där, precis när man sträcker fram handen för att knacka på, hör man gallskrik och ilsken gråt.
Jaha, alla har visst inte vaknat på samma sida som jag.


Jag har redan beklagat mig över mina relativt nya sambos, kanske har vi bara inte gett varandra en chans (inte bara möjligt utan troligt) men jag kan inte rå för att jag stör mig på att JAG plockat ur diskstället tre gånger på en och en halv vecka (och inga av grejerna var något jag använt), jag diskar om en del saker som inte är rena, jag har torkat av diskhon och vattenkranen eftersom det var matkladd där (INTE min mat) och jag blev faktiskt skapligt irriterad på att jag fick torka upp deras matrester från Golvet och slänga en servett som lämnats kvar i bokhyllan! HALLÅ?! Visst, jag hade inte precis världens bästa ordning själv heller och visst vi har städerska, men det gör ju ingenting om man åtminstone tar bort skit som man ser att man orsakar! Jag menar, iförrgår skapade jag en svallvåg av olivolja i Silvias kök och dagen dessförinnan skvätte jag välling på hela kaklet, det var helt självklart att jag torkade upp det direkt!
SUCK!
...jobbar ALLA länge på torsdagar btw?

Alldeles för ofta tycker jag att man går och lägger sig med ett helt annat humör än det man vaknade med. Är det ett bevis för att det aldrig blir som man tänkt sig eller snarare för att man måste ha ett visst mått med- och motgångar varje dag? Kanske inget dera. Det spelar i alla fall ingen roll, mitt superbra humör har fått en bitter eftersmak (lite som en eller annan droppe tabasko i din favoritglas, not so yummy eh?).
Well, än finns det hopp för den här dagen.

Amerikanskorna har bott här i en och en halv vecka nu. Jag har börjat känna mig smått obekväm. Det är irriterande att känna sig besvärad när man rör sig i det som ska föreställa ens "hem". Men det är faktiskt så det är, vi blir besvärade i varandras sällskap.

Vårt första problem är väl att vi nästan aldrig ser varandra, det är i stort sett bara vid siesta och när vi sover som vi är i lägenheten samtidigt. Jag äter när jag blir hungrig vilket brukar vara innan de kommer från sin lektion. De första dagarna gick jag och satte mig med dem när de åt och försökte på ringrostig engelska (jag blandar ihop språken!) starta ett samtal. Visst, de svarar artigt och har ställt en eller annan motfråga men i stort sett har det varit jag som har fått hålla i samtalet. I slutänden orkar inte jag det.

Man kan skratta åt att det gick nästan fyra dygn utan att jag såg dem alls. Jag hörde dem bara när de kom och gick. I förrgår satt dem vid tvn och åt och gjorde läxor när jag slutat jobba på kvällen.
"Estais bien?" frågade jag, mår ni bra?
Först verkade det inte som om de fattade att jag pratade med dem och sedan fick jag upprepa min fråga för att de inte förstod vad jag sa (jag har problem med att stänga av spanskan numera, det tycker jag är positivt). De tittade bort från tvskärmen tillräckligt länge för att hinna säga Yes innan de åter ägnade sig åt sina sysslor. Jahapp tänkte jag och lyfte på ögonbrynen lite när jag gick in till mig. Jag Hade faktiskt tänkt starta en konversation, men egentligen var jag inte på humör och dessutom så försvann orken totalt när de visade ungefär Noll intresse för mig. Äe, då kan det faktiskt kvitta.

Så, numera är det så pass fånigt att vi i stort sett undviker varandra. Jag har slutat att orsaka en pinsam tystnad dem emellan genom att joina när dem äter och de har aldrig kommit till mig för att prata (förutom när de frågat om internet, vattenpumpen eller liknande) så för deras del är det inte så stor skillnad. Vi hälsar på varandra i dörren ibland. Silvia bara skrattade och skakade på huvudet åt det. Detsamma gör jag.

Jag blundar och känner värmen omsluta mig som ett tunt lager tyg. Din axel känns så nära att om jag bara lutade huvudet liiite så skulle jag lägga kinden emot den. "Här kunde jag stanna för alltid" tänker jag men rättar mig genast eftersom dethär inte är på riktigt. "Jag kunde stanna vart som helst bara du var med mig." En suck tar sig ut mot universum och jag sjunker ner lite till på parkbänken. Det är så lugnt och skönt...

Plötsligt hörs en tillgjord hostning och jag öppnar ögonen med ett ryck. Nej, jag sov inte, jag hörde cykeln som körde förbi, men jag var inte beredd på att gubben på den skulle "väcka mig". Jag vänder mig irriterat mot honom men han är redan på väg bort. "Kan man inte få vara ifred?" Jag tittar på klockan och funderar på om jag ska gå tillbaka. Fast vid närmare eftertanke har jag ingen anledning att göra det förrän jag blir hungrig.

Jag satt där på parkbänken i nästan två timmar utan att göra något speciellt. Det var skönt att kunna njuta av att göra ingenting alls, att inte behöva göra något och inte heller KÄNNA att jag behövde göra något alls.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Igår fick jag positiv respons på ett artikelförslag till SKLT. Det ska skickas in i april.

Jag kande en forandring redan imorse nar jag vaknade. Som om nagot i min kropp var annorlunda. Det var bara en svag fornimelse da, men nu ikvall vet jag precis vad det ar som har forandrats.

Imorse nar jag gick upp hade Kailey och  Meagan redan gett sig av till sin spanskakurs. Jag var sa pigg att jag till och med han ata frukost innan jag gick ner och hjalpte till med Lidia som vanligt. Nar jag lamnat henne pa skolan sa tog jag en extra promenad i det friska vadret. Soligt men bara fem grader. Uppe i lagenheten skakade jag min matta, sopade och torkade golvet i mitt rum, malade en akvarellteckning (ett och ett halvt apple), atit ordentligt har jag gjort ocksa, varit trevlig och fragat hur dagen varit nar amerikanskorna till sist kom tillbaka (de kommer aldrig till mig for att smaprata, det ar jag som far skota det). Lidia blev hamtad av Marife och kom hem sent. Da ville hon absolut inte bada, jag lyckades helt enkelt inte, men daremot at hon gladeligen maten som jag hade gjort trots att Marife forsokt ge henne hemma hos sig (hon at inte dar). Sedan grat hon igen for att hon var tvungen att sova. Jaa hon var lite jobbig.

Men, jag kanner mig sa lattad och glad! Fattar inte att jag maste ha gatt runt och burit en sten runt halsen utan att veta om det, for ikvall sa jag till Silvia att jag funderat och att jag skulle vilja aka hem i maj. Och det kanns sa bra nu! "No te preocupes" svarade hon och log mot mig.
Jag kanner mig sa lattad att jag kan skutta!

Sa, muchachos darute, i maj blir det fiesta, kombinerat HomeComing- och 20ars Party! (fran och med nu aven kallat HCP)
OCH DET KANNS SA BRA!

Det regnar mot rutan. Igen. Amerikanskorna har fortfarande inte horts eller synts till. Deras dorr ar stangd och jag forsoker att smyga forbi men de one-size-stora tofflorna gor det mer till hasande hur jag an forsoker. Nar jag gjorde frukost blev min djupa utandning en liten svag rokpuff fran munnen (jo, det ar sant). Brrrr! Igar var hela familia har for att Alberto inte sett den nya inredningen. De kande alla tre hur kallt det faktiskt blir har uppe. (Mercedes sa senare att om de inte gor nagot at det sa far jag kopa en liten kupevarmare sjalv.)

Det var kul igar. Lite pinsamt att jag inte kunde betala maten (jag hade inte riktigt tankt mig en fin restaurang). Mercedes lade ut at mig och de sa att jag inte skulle oroa mig eftersom ingen sagt till mig att vi skulle till ett dyrare stalle. Men pinsamt anda.

Flamencobaren var fullstandigt smockfull och alla stod och kedjerokte sa nara varandra att de skulle ha kunnat ta varisn ande (om det inte varit for det faktum att cigaretten inte ar gjord sa). Det sved i ogon och hals pa mig (Silvia berattade nu imorse att i slutet av januari blir det rokforbud!)

Jag vet inte riktigt vad klockan var nar vi till sist gick till discot men antagligen ratt sent eftersom vi inte hade atit fardigt fore midnatt. Gissar pa att klockan var runt tva nar vi klev in. Jag hade kul. Det ar lite roligt att vara exotisk ibland aven om det innebar att man far bjuda ratt mycket pa sig sjalv (det finns en grans for hur mycket jag kan bjuda pa mig sjalv. Det ar skillnad pa att vara rolig och att vara pinsam). Sa jag har lart mig lite slanguttryck och annat som hor till ungdomskulturen i Spanien.

Det roligaste;
Att dansa och att lyssna eller framst TITTA pa nar de spanska tjejerna samtalade pa restaurangen. De anvander gester och kroppssprak utan dess like! Riktigt underhallande aven om de pratade pa tok for fort for att jag skulle forsta.

Jag kom tillbaka kanske en timme efter att jag fatt sms fran amerikanskorna (Kailey och Meagan) dar de fragade om de skulle gora nagot speciellt for att lasa upp dorren (sa dar stod jag pa dansgolvet och forklarade dorroppnarknep pa engelska). De har fortfarande inte kommit ut eller gett ett ljud ifran sig. Silvia bad mig komma ner och hamta deras mat forut. Det ingar i deras program att varden ska fixa middag och kvallsmat. Idag far jag samma middag (pastagratang, Silvia gor en varje helg tror jag (haha) men den ar god).

Jag tar ett djupt andetag med ryggen vand mot dorren och sager hogt for mig sjalv ord pa svenska. Det kanns konstigt i munnen men helt ratt i huvudet. Pa andra sidan den lasta dorren hor jag Lidias ilskna tjut och hur hon slanger sig pa golvet. Hur hamnade jag har? Hur fan hamnade jag har?!


Jag gjorde knappt nagonting pa hela formiddagen. Har bara vantat pa att Vidar skulle sluta jobba. Under tiden har jag badat fotterna, druckit varmt, blast mig med harfonen, lyssnat pa musik, bevisat att man KAN vara snygg i en beige polo (ha ha ha) och last (den spanska) inledningen till min spanska verbbok. Jag hade kunnat gora massa vettigare saker men det gjorde jag inte.

Lidia var ratt gullig till en borjan. Jag fick massa formaningar skrivna pa en lapp om att jag ska badda sangen och halla ordning varje dag for att de amerikanska tjejerna (som kommer IMORGON) ska gora likadant. Jag far inte ha AC:n pa hela tiden (och jag som fros redan med den pa!) och maste lagga fjarrkontrollen ute i hallen istallet for vid sangen.
Jag blev nervos och tankspridd och Lidia trottnade nog pa mig valdigt fort. Sa nar jag var tvungen att kissa sa fick hon varldens utbrott. Hon borjade grata krokodiltarar, forsokte fa mig att leka med hennes leksaker samtidigt som jag var pa toaletten (hon fick folja med in) men vem sjutton kan kissa nar nagon sitter mitt emot och vill att man ska mata en docka samtidigt. Jag sa at henne att jag inte ville leka med dockan just nu utan maste kissa forst, men da blev hon jattearg och slangde sig pa golvet och "grat", vilket fick mig att bli skapligt irriterad. Sa jag reste mig och lyfte upp ungen fran golvet och forsokte med bestamd ton forklara att jag MASTE kissa. Som svar pa det fick jag en viftning i ansiktet. Och blev annu mer irriterad.
Lidia rusade tillbaka mot toaletten och stallde sig framfor dorren som en ordningsvakt
jag oppnade dorren anda
Lidia rusar in och satter sig ovanpa locket pa toalettstolen for att jag inte ska kunna oppna.
-Jaha, da tar jag det andra badrummet. sa jag och stegade ivag.
-Neeej! Det ar mammas! Det ar mammas!
-Och vart ska jag kunna ga pa toa da?
-I ditt hus!
Jag fnos at detta men slackte lampan och gick ut for att sedan tvarvanda och rusade mot toaletten och han stanga dorren om mig innan jag horde Lidias arga vral pa andra sidan och dunsen nar hon slangde sig pa golvet utanfor dorren.
Herregud, helt galet. Ska man skratta eller grata?
Resten av kvallen gick i samma tecken. Inga fler vredesutbrott men jag var irriterad och Lidia var stingslig.

Silvia kom hem sent. Och hon ar ocksa riktigt stressad for amerikanskorna som kommer imorgon. Klockan nio kommer staderskan till min lagenhet sa jag maste hinna duscha innan dess. Och sa far jag stada mitt rum sjalv (skont, jag gillar inte nar folk grejar bland mina saker).
Imorgon kommer att bli en sjukt jobbig dag.
Wish me good luck!

De spanska barnen far julklappar tva ganger.
Pa juldagen har jultomten varit dar och lamnat paket medans alla sov. Det ar den nya traditionen.
Den gammla spanska traditionen ar de tre vise mannen, los reyes magos, som rider med paket till alla barn.

Den 5 januari tagar de runt i parader och visar upp sig och kastar ut godis och/eller leksaker till folkmassorna. Pa kvallen staller familjerna fram tre tallrikar med ett glas mjolk och en kaka till var och en av los reyes och dessutom nagot till varje kamel. Man staller fram sina skor ocksa for att los reyes ska kunna lagga paketen nagonstans. Om man har varit snall alltsa. Har man inte varit snall sa far man en sack med kol istallet for leksaker. (Silvia berattade att det finns en speciell sorts godis som ser ut som kol nufortiden). Har man daremot varit snall sa vantar presenter, ballonger och godis dar skorna stallts ut.

Sa var det med det.

Nar jag var liten hade jag ett dockskap. Ett ganska stort hus med tre vaningar och balkong. Dockfamiljen som bodde dar hade alla namn och personligheter. De hade sin egen plats och olika relationsband knutna kors och tvars. Nar jag lekte med dem visste jag precis vilka de var, hur de kande och va de sa. Jag var en sjalvklar del av det, som alla barn ar i relation med sina leksaker. Men nar leken var slut, jag hade gatt och lagt mig och slakt lampan i mitt rum, da lyste det fortfarande fran dockskapets fonster. Allting stod stilla och hemlighetsfullt darinne. Innvanarna var fortfarande demsamma och jag visste fortfarande lika val vem som var vem. Men jag var inte langre en del av det.
Nar leken tog slut atervande jag alltid till min egen verklighet.

Jag sitter och tittar pa en bild och kanner den dar kanslan igen. Kanslan av att sta utanfor, se allt, agera men inte interagera. For den dar bilden ar som ett fonster till en parallell varld. Jag vet vad personerna pa fotot heter och har mer eller mindre klara bilder av vilka dem ar och hur de hanger ihop. Lange sitter jag och studerar bilden. Later ogonen ta in en person at gangen, laser av deras olika kroppssprak och forsoker lagga ihop det med det jag redan vet om dem. Kanske paverkas min tolkning av det jag redan visste, som en sorts sjalvuppfyllande profetior.
 
Nar man ligger dar i sin sang och ser hur det lyser ur fonstren i dockskapet, nar man betraktar ett foto av nagra man vet vilka de ar, eller nar man sitter i publiken framfor en scen och ar helt uppslukad av det som utspelas, sa ar det val inte alls konstigt att man undrar hur det skulle vara att hora dit. Att verkligen vara en del av spelet, att vara med och interagera inte bara sitta i publiken och iaktta och klappa i handerna. Jag undrar hur det skulle vara att inte bara finnas med som en betraktare eller allvetande skugga utan som en karaktar.

Jag tittar pa det dar fotot igen och forsoker projicera mig sjalv in i bilden. Det ar inte latt och jag undrar hur de andras kroppssprak och uttryck skulle forandras om jag plotsligt satt ibland dem. Hur skulle jag sjalv se ut? Vad skulle mitt kroppssprak avsloja eller bekrafta for nagon som bara hort talas om mig? Vilka osynliga band skulle knyta fast mig med de andra och skulle Det framga av fotot?

Lamporna ar tanda i mitt dockskap
Karaktarerna interagerar pa scenen
Tekniken ar avstangd men personerna pa fotot lever vidare
nagon annanstans...
Och hur mycket jag an forsoker prata med dem
(just nu)
och vara en naturlig del
sa kommer ingen av dem att svara mig
varken dockorna, skadespelarna eller personerna pa fotot
Inte annu.
For jag ar bara en betraktare
till deras parallella varld
en verklighet som pagar just nu
fast nagon annanstans
och jag ar inte dar

Jag ar har.