saltglad

Byssan lull koka kitteln full
En man sover utanför porten
Hans hud är av brunt pergament
som någon knölat ihop och försökt att släta ut igen
Håret ser ut som den vita stoppningen i kudden han inte har.

Byssan lull koka kitteln full
En flicka nattas till sömns i sitt eget rum
Kinderna stryks lätt av en hand
Det blanka håret flyter över hela kudden
Hon är arg när hon vaknar.

Hur tänker mannen utanför porten när jag kliver ut med barnvagnen och den ilskna flickan?
Tacksamhet är något man har svårt att förstå sig på när man har allt.
Barn i synnerhet greppar det inte.
Kan man klandra dem?

Nej, jag tror inte det.
Men ändå...

Jag vaknade ur en dröm som jag tror att farbror Freud hade haft ett och annat att säga om. Den tanken gjorde mig mer fundersam än glad.


Imorse hände det igen. Det där jag skrev igårkväll om att planerna ändras i sista minuten. Strax efter att min väckarklocka ringt vid halv åtta, och jag som allra bäst låg och tänkte på hur skööööönt det vore att få somna om, fick jag ett sms av Silvia som sa att jag kunde komma en halvtimme senare. För en gångs skull perfekt timing.
Det verkar som om hon äntligen förstått att hon borde ta vara på morgnarna med Lidia själv eftersom de oftast inte hinner ses på kvällen innan Lidia gått och lagt sig. Jag tycker det är mycket bättre när hon är färdigklädd så att jag bara kan ta henne i vagnen och traska till skolan.

När man drömmer blandas saker som har hänt, känslor, tankar, saker man hoppas ska hända (eller hoppas inte ska hända) och en nypa fantasi som sätter färg på hela soppan. Det är jättesvårt att berätta om en dröm så att man får med allting som var viktigt. (Emma, du brukar dock vara bra på det där med att berätta om skojiga drömmar). Min dröm var dessvärre inte så skojig.

Jag drömde att en välkänd politisk grupp (tänkte av olika skäl inte säga vilken) hade startat krig mot resten av världen. (Orsak: jag tittade på "en ö i havet" på webTV i helgen?)
Jag var helt ensam och sprang för att gömma mig. Oturligt nog råkade jag gömma mig i en grottaktig håla i marken som användes som hemligt förråd av den politiska gruppen och jag blev upptäckt men inte avslöjad.
Jag fick bo med gruppen i deras läger som kontrollerades mer än de själva verkade förstå.
Det gick inte att skriva vad man ville i sina brev utan det fanns speciella listor med förslag på ämnen, bla. fick man skriva om hur bra man trivdes men inget om saker som var negativt. Det gjorde mig jättefrustrerad eftersom jag inte precis skulle kunna bli räddad därifrån genom att skicka ett brev där jag skrev hur bra allting var!
Jag vaknade utan att ha kommit på hur jag skulle kunna koda mitt "hjälp" så att det var självklart för mottagaren men osynligt för vakterna som skulle "korrekturläsa" det.

Frågorna är:
Känner jag mig fast här?
Skulle jag egentligen vilja åka härifrån men kan inte komma på hur jag ska lyckas med det utan att göra en stor grej av det?


Näe, jag tror nog snarare att det är såhär;
Jag skulle känna mig instängd och avskärmad om jag inte fick berätta om och refelktera över allt som händer, oavsett om det är bra eller dåligt.

The maze, Alcazar.

Har haft en bra dag ihop med min amerikanska väninna Jacque. Vi har turistat massa olika platser i Sevilla som jag inte haft lust att besöka ensam och som Jacque ville se en gång till innan hon lämnar stan. Hon erbjöd sig dessutom att prata med sin "intercambio", en spanjor som vill träna engelska, om han eller hans flickvän är intresserade av att prata med mig nu när Jacque flyttar. Det vore ju jättenice!

Nu på kvällen fick jag veta att Alberto åkt på affärsresa igen och att jag kommer att börja klockan åtta, om inte hela veckan så åtminstone imorgon. Jag funderar på om inte Lidia borde gå och lägga sig en timme tidigare då eftersom hon får gå upp tidigare och blir så fruktansvärt gnällig när hon är trött.
Inte så lockande i alla fall.
Men det är bara att vakna med list och lust så klarar jag nog vilket morgonhumör som helst...förhoppningsvis.


Här kommer dessutom en helt random lista på saker jag plötsligt och osökt känt ett otroligt enormt sug efter.


Kanelbullar
Semlor
Choklad
Kantarellsås
Mammas köttfärssås och spaghetti
Pappas grillade kött
Nudelsallad
Bulgur med fetaost, kyckling och torkade aprikoser
All mammas mat
Lasagne
Räksallad
Kryddad mat!
TACOS
Svensk youghurt
Svensk mjölk
KLADDKAKA
Morotskaka
Kinarestaurangsris
Sataisås (Jordnötssås)
...osv

Vilken tröttsam dag.
Vaknade kl.8 och gick upp och gjorde frukost. Lidia var redan påklädd och klar imorse också (hurrahurra)! Vi gick till barnskolan och sedan gick jag och köpte block, penna, sudd och vässare. Fick sms att min lunchkompis amerikanen mådde dåligt, hon är nästan säker på att hon fått salmonella! Så lunchen blev förstås inställd.
Jag gick hem och åt en andra frukost, myyys!

Gjorde lunch vid halv två (micro...) och stegade raskt iväg mot centrum (i HÖGT TEMPO tar det 35-40 min, så det är en bit). Hade lektion. Hela min klass är utbytt. Idag var det jag, en backpackertjej från Australien och en engelsman i femtioårsåldern. Jag var riktigt bra idag. Vet inte om det är inbillning men den här veckan har det känts som om den manlige läraren iakttagit mig. (De är lärarstuderande så de är rätt unga allihop).
Lämnade som vanligt lektionen tio min för tidigt för att hinna springa tillbaka och hämta Lidia till kl.17.00.

Hon var sur när jag kom. Det enda hon ville göra när hon kom hem var att se på tv, vilket hon inte fick och därmed grät hon krokodiltårar i protest. Sedan skulle hon bada, vilket innebar mer krokodilgråt. När hon väl var i fick jag lyfta upp henne till toan tre gånger, men varje gång ångrade hon sig så fort hon satt sig. Jag gjorde precis som vanligt när jag skulle tvätta hennes hår och fick ett illtjut som svar på den handlingen. Jag tror att hon spräckte mina trumhinnor. Sedan bajsade hon i alla fall i vattnet så jag fick upp med alla leksaker, unge och byta vatten, skölja av och börja om på nytt med gnällgråt för att hon inte ville bada. 

Till sist klart. Dags för nästa moment, kliva ur badet, även detta med högljudda protester. Hon grät krokodiltårar för att hon var naken (igår grät hon för att hon påstod att badkaret hade skadat sig, sedan ändrade hon sig till att hon hade skadat sig på badkaret. Ren lögn. Hon ljuger jämt om att hon gjort sig illa för att hon vet att hon får uppmärksamhet då).
Hennes mamma har fått för sig att jag ska torka Lidias hår med hårfön efter badet. Detta är INTE omtyckt, och jag önskar att jag kunde strunta i det, faktum är att jag tycker det vore bättre om de klippte håret på ungen, det är jättelångt! Jag fann ingen annan råd än att muta henne med lite film, så jag satte på mickey mouse (efter att Lidia gnällgråtit för att hon inte fick ta med sig alla sina leksaker ut i vardagsrummet, i soffan, framför TV:n)medan jag fixade maten.

Sedan vägrade Lidia att sitta i sin barnstol. (Självklart grät hon lite och lade sig på golvet igen när filmen "gick sönder"). Hon sparkade och sprattlade och grät så jag kunde verkligen inte. Hon fick sitta i mitt knä istället. Ett tag gick det bra, sedan sprang hon runt och lekte. Jag tycker inte att barn ska springa runt och äta egentligen, men jag orkade faktiskt inte bråka mer, hon åt ju i alla fall, vilket var mer än hon gjorde igår.

Det gick relativt smärtfritt att byta om till pyjamas, men sedan krokodilgrät hon stötvis och gnällde att mamma inte var där. Sa åt mig att jag skulle "gå till mitt hus, hos hunden" att mamma skulle komma snart och att jag skulle gå min väg. Ja, då var faktiskt mitt tålamod slut, så även om jag så väl vet att hon inte menar det så sa jag "jaha, du vill att jag ska gå, okej. Hejdå! godnatt! ses imorn!"
Men då grät hon såklart för det istället. Elaka jag. Till slut fick jag henne att sluta gråta iafl.

Klockan tio över tio kom pappan hem. De här dagarna tar kol på mig.

Fick dessutom veta att jag troligtvis kommer att få sitta barnvakt extra den här helgen eftersom pappan tydligen fyller år och de ska gå ut och fira. Jag kommer att kunna sitta och se på en film eller vid datorn, det är bara så att någon ska kunna höra om Lidia vaknar eller så tror jag. Well, hon är snäll när hon sover. Eller nästan hela tiden när hon inte gråter.

Lidia hade feber igår så jag var ledig. Gick en promenad i centrum med en av de amerikanska klasskompisarna. Hon förklarade att alla skulle åka härifrån nästa fredag. "Värt..." tänkte jag dystert. Då kommer det nya klasskompisar sedan. Och sedan igen kanske...

När jag gick hem var gatan framför min port avspärrad med polisband. Jag såg panikslagen ett skottdrama spelas upp i mitt huvud...men jag såg inget blod eller tecken på något annat än lågmäld nyfikenhet och en grupp allvarliga poliser. På en bänk, täckt av en randig filt, stack ett par bruna skor fram. När jag tittade nogrannare såg jag en hand hänga stilla en decimeter över marken. Jag rusade upp till lägenheten och ut på taket. Det tog i och blåste friskt, men det var skönt för jag kände mig lite illamående. Från min utkikspost såg jag hur poliserna lyfte undan filten och visade en man. Trots att magen protesterade kunde jag inte slita blicken från honom. Förutom den obehagliga grågröna färgen i hans ansikte hade man kunnat tro att han låg där och sov. Inga tecken på våld vad jag kunde se. En överdos kanske... eller så var han sjuk.

Igårkväll när jag skulle sova undrade jag om mannen nere på gatan varit ensam. Och jag blev rädd för mörkret och alla ljud. Hissens dunkande och skrapande, polissirenerna utanför, vattenpumpens öronbedövande surrande. Allting lät högt och gällt. Allting skrämde mig och jag kände mig så fruktansvärt liten och ensam.


Imorse lyckades jag fixa Lidia helt ensam utan tårar. Jag är stolt och stärkt trots att hon kallade mig dum när vi åkte hissen ner. Jag gav henne en liten svensk flagga men den påstod hon att hon fått av sin mamma.
Silvia har skrivit i dagens "instruktioner" att det var en sak vi inte pratat om och som jag behöver veta innan det händer, jag får inte ta upp några vänner till vinden.

Om ca. fyra veckor kommer mamma, pappa och syster hit.
Jag längtar så 

Igår var en bra dag. Lidia slogs och sa att jag var dum, men när hennes moster kom sa hon att hon ville vara med mig. Det var en högspänningsladdad energiboost!

På kvällen fick hon mitt hjärta att skrynkla ihop sig till ett litet russin av medlidande. Jag var tvungen att lyfta upp henne ur spjälsängen och vagga henne i knät lite. Hon var inte alls ledsen, men jag behövde krama henne. 

Visst är hon jättejobbig när hon inte vill äta, när hon slåss och när hon illtjuter,
men när hon ligger i sin säng på kvällen och med sin lilla sömniga barnröst förklarar att hon vill ha sin nappflaska, fast inte nu,
för snart kommer mamma och ger henne den
och då ska hon dricka upp alltihop och vara duktig.
...när mamma kommer.

Det gjorde så ont i bröstet på mig. Fast inte för att jag kände att jag inte dög, utan för att flickan avstår från något hon vill ha bara för att mamma ska kunna ge henne det när hon kommer hem.

Jag tittade allvarligt ut i mörkret och viskade tyst;
"Si, mami se viene ...ahora"
Ja, mamma kommer...nu.

Jag berättade inte det för föräldrarna.
Ingen blir gladare av att jag säger det.

"Vilken dag! Flaggorna vajade i vinden! Orkestrar spelade! En stor parad tågade in på arenan. Först kom banderiljärerna, och sedan pickadorerna, och sedan matadoren, den stoltaste av dem alla! Och sedan kom tjuren! Och ni vet ju vem, eller hur? Mhm, just det, Ferdinand."

Folk är och har alltid varit fascinerade av styrka och mod. Superhjältar som alltid vinner och som förgör sina fiender. I Grekland, Italien och Egypten var det under antiken populärt med gladiatorspel, där människor frivilligt eller med tvång kämpade för sina liv mot vilda djur eller mot varandra. Djurhetsning var populärt även i Norden under 1700-talet, då man hetsade björnar, tuppar och hingstar mot varandra. I Spanien, Frankrike, Portugal och vissa ställen i Latinamerika är det fortfarande populärt med djurhetsning i form av tjurfäktning eller
Corrida de toros som det heter på spanska.

Den spanska riddarspelsvarianten kom under medeltiden och är fortfarande stor som nöje. Att vara matador medför en hög status och eftersom kärt barn har många namn kallas matadorer även för toreros eller espadas. Skådespelet är indelat i fyra olika moment (suertes):
1, Suerte de capa -Matadoren har till sin hjälp ett antal bandrilleros som hetsar tjuren inne på arenan för att matadoren ska kunna få se vilken attackteknik den här tjuren har. Banderiljärerna har lila skynken eller mantlar till sin hjälp.
2, Suerte de picar -Picar kan som verb betyda att man t.ex. sticker eller knuffar någon i det här fallet betyder pica lans. Två picadores kommer inridande på varsin "madrasserad" och "uttjänt" häst. Picadorernas uppgift är att försvaga tjuren genom att sticka sina lansar i djurets rygg.
3, Suerte de banderillas -Banderiljärerna återvänder till fots för att sticka in hullingförsedda (alltså typ krokar) spjut mellan skuldrorna på tjuren. Dessa kallas för banderillas och är ofta utsmyckade och färgglada, då de får sitta kvar i djurets rygg under resten av tiden!
4, Suerte de matar -Så var det till sist dags för matadoren att ensam med sitt röda skynke (muleta)tampas mot den redan trötta tjuren. Hans uppgift är att döda tjuren med sin värja genom att sticka den mellan skuldrorna på djuret. När detta är gjort släpas tjuren ut från arenan med hjälp av en mulåsnespann.

I Frankrike finns det en oblodig variant där tjuren har en kokard i pannan som matadoren ska ta och i Portugal är det förbjudet att döda tjurarna.

Tjurarna är nästan alltid svarta till färgen, snabba och kraftfulla. De avlas fram på särskilda ranscher och är ämnade att vara extremt aggressiva. De tas i bruk vid ungefär 4 års ålder men för unga tjurfäktare som ännu inte nåt matadorstatus förekommer "övning" med yngre djur.

SÅ borde jag se denna aggressiva form av slakt för kulturens och nyfikenhetens skull eller är det fullständigt oacceptabelt? Har hittills bara sett två matadorer stångas från medvetande på TV nyheterna och en hel skock med tjurar som kommit lösa och jagade publiken.
Javisst, det är en lek på liv och död.

Kom gärna med synpunkter. Jag gillar diskussioner!

Och så skickar jag med ett klipp på Ferdinand...
http://www.youtube.com/watch?v=koQFJ_YqvsA 

22:43 Emil Johansson

"...Så hade toppen - Lycka till med spanskakursen! Är det nervöst så jämför det med hur mkt mindre det är med att ha tagit steg o åkt till spanien själv!
Kram"

Åh, tack så supermycket Emil! Det är ju faktiskt sant.

Det är fredagen den 11 september och jag sitter på en parkbänk utanför clúb Sevillas fotbollsarena. Det är svalt och skönt nu på morgonen (kl.10.30 är morgon), bara 25 grader och lite disigt. Det luktar kaffe, rostat bröd och apelsinjuice från caféerna som serverar frukost. Folk tutar och varvar motorerna i sina bilar vid övergångsställena. Alla har bråttom till jobbet, bråttom någonstans.

Men jag, jag bara sitter här och låter ljuden och dofterna av Spanien omsluta mig. Njuter av att fortfarande kunna sitta i shorts och linne utan att frysa. Njuter av att Lidia inte grät eller skrek imorse. Igårkväll var hon exemplarisk (nästan). Hur gullig som helst, och jag blev påmind om varför man inte kan låta bli att tycka om henne.
Jag vann.
Så känns det i alla fall. Och varför strida emot den känslan?

Men plötsligt kvicknar jag till! Reser mig upp och försöker borsta bort de röda märkena man får på benen av att sitta på metallribbor. Jag kliver med målmedvetna steg gatan fram. Hinner le mot en man som säger något om mina hjärtglasögon när jag stegar förbi övergångsstället. Jag kom på någonting när jag satt där. Drömmen jag hade inatt blev med ens väldigt tydlig.
Måste bara upp till lägenheten och dokumentera det!

Kära alla, min studie angående hur lång tid det skulle ta innan jag började drömma på spanska har nu nått grundmålstadiet. Jag drömde att det var en orientering i regnig granskog. Efteråt gick jag till ett badhus för att duscha. Då var Lidia där, och hon ville inte duscha av sig klorvattnet. Jag frågade varför och hon svarade bestämt;
"Es feo" (den är ful)!
Studierna fortsätta att följas med stort intresse från min sida.

Som världen har väntat! Mamma har försökt hela mitt liv, alla idrottsmän som puffar för mättnad och återhämtning. Jag har aldrig tyckt om de. ALDRIG! Och måste understryka att jag var verkligen skeptisk idag också. Men, här är den nu, bilden på när jag äter en halv banan!

...Jag lyckades faktiskt att med myrbett tugga i mig nästan en halv banan. PRESTATIONSPOÄNG!
Fy f'n vad jag är bra.

Som vågar trotsa mina rädslor.

Min mamma frågade någon gång strax innan jag skulle lämna Sverige om alla spanjorer har hesa röster. Och faktiskt, lite så är det! Jag har på en dryg månad spånat lite på vad det kommer sig (och efter att själv ha skaffat mig en spansk röst presenterar jag här några teorier.

För min del tror jag att det är en kombination av
1, AC-blås. Temperaturskillnaderna är påfrestande för halsen och jag vet att man inte ska sova i drag men är det bättre att inte sova alls? Nej det tror jag knappast.
2, Igår morse när jag skulle säga godmorgon till Lidia fick jag knappt fram ett ljud. Kom på att jag antagligen inte sagt mer än något enstaka ljud på hela söndagen! Ringrostighet med andra ord.

När det gäller spanjorerna är det knappast det att de pratar för lite, nej jag tror på de här teorierna:

* AC-blås, tja det är väl samma grej för dem som för mig där.
* Spanjorer som grupp pratar väldigt mycket och dessutom onödigt högt många gånger. Gärna samtidigt.
* Själva språket är väldigt tacksamt att "pressa" fram genom halsen med lite heshet på köpet.
* Många, många röker och även om man inte röker själv så lär man ju påverkas åtminstone lite av passiv rökning 365 dagar om året. Tycker jag.
* Annars kan man spekulera på om värmen gör så att stämbanden svullnar
* Eller att allt avflagnande spackel och sand man andas in funkar lite som när man sväljer krita.

..det var några teorier om de hesa spanska rösterna man hör överallt.

Ja idag är det ju måndag, vilket innebar att jag tog mig en promenad in till centrum.
Där mötte jag en flock turister med guide och två reseledare från -Fritidsresor! Log för mig själv och försökte höra om någon pratade svenska.
Och på tal om språk...

så trillade jag in på CLIC (språkskolan) och fick göra ett "level test". Fattade inte att samtalet vi höll på spanska var själva provet. Jag tror att jag hamnade i något som kallades medelnivå eftersom jag inte riktigt har koll på alla tempusformer (bra, det är ju dem jag vill lära mig!). (kursen/gruppen hette typ 5 eller 7 (han sa båda)). Så jag ska börja skolan på måndag!
Och ett populärt sätt att ta sig till skolan är ju med cykel...


 och jag har inget cykelkort ännu så jag får ha med mig joggingskorna så att jag kan springa och hämta Lidia när lektionen slutat.
Cykelkortet skickas med posten och då kan det ju vara bra att ha en brevlåda...


Men jag ska få en kopia av nyckeln till postfacket som hör till min lägenhet. Det är ju lite trevligt. Då kan ni skicka post direkt till mig! 

Alltså är det "jag ska köpa ett födelsedagskort till Tove imorgon!!!" som ska in på vågrät fem.

Kliver svettig och dammig in i lägenheten, sparkar av mig skorna och tänker att det är tur att min lägenhet är så liten att man inte behöver gå så långt för att hämta saker...


Idag har jag varit ledig men umgåtts med Lidia och mamma Silvia hela dagen ändå. Har åkt metro, gått genom centrum, druckit expresso i en exklusiv kaffeaffär, kikat i affärer med enbart gucci och prada saker, turistat i ännu en antik jättevacker kyrka, gått på antika smågator och gränder, jagat duvor, spanat in vackra fasader, gamla arabiska borgmurar, slott och stora trädgårdar. Det finns så mycket att se i den här staden bara man vågar ge sig ut och leta!

Lidia var supergullig nästan hela tiden (utom när vi skulle kliva av metron, det ville hon inte, det var ju så kul att åka tåg!). Hon tyckte dock att kyrkan var otäck och ville hålla mig i handen. De spelade körsång ur högtalarna och hon tyckte inte alls om det. Jag tog jättemånga fina bilder på henne när hon jagade duvorna utanför. Hon springer så roligt! (Vill dock inte lägga ut några bilder på familjen eller familjens saker så de bilderna får ni se en annan gång).

Det har verkligen känts hur bra som helst idag. Allting. Det här var nästan första gången jag verkligen fick chansen att prata med Silvia. Och jag trivdes som aldrig förr här! Har övat spanska och pratat lite engelska också. De är trevliga i familjen. Berättade att mor, far och syster tänker komma och hälsa på i oktober och det tyckte hon lät bra. Hon frågade om det är kallt i Sverige nu;
"Kallt, well, inte kallt men 16 grader" svarade jag.
"Oh, när det är 16 grader så är det jättekallt här. 15-16 grader är nästan det kallaste vi har på vintern"(!) Kontrade Silvia.
Idag på eftermiddagen var det 38 grader varmt och jag såg tjejer som gick omkring i jeans. Såg också två eller tre bröllop....stackars herrarna i svarta kostymer (Men flamencoklänningarna är fantastiska kreationer, de har blommor och solfjädrar i matchande färger)!

Det var jätteroligt att höra av släkten! Hoppas att ni har det bra därhemma allihop (både släkt och vänner). Saknar er men som sagt, idag har allt känts toppen.

Det är så vackra nätter i Spanien. Månen är tjock och gul ikväll. Jag har kollat på kvarteret skatan och ätit tortillachips och chokladmuffins. Webb-TV är underbart (det är alltid nyheter när jag ska kolla på TV, men mest är det spansk reklam (i nyhetssändningarna!) så det är inte så kul att titta på en lördagskväll)! Imorgon är det städdag för min lägenhet är fortfarande smutsig, inte så illa som när jag kom, men under all kritik. Stökigt är en sak, men smutsigt något helt annat. Smuts är äckligt. Stök ser bara lite rörigt ut. Oh, btw, nu har jag koden till mitt visakort. Det är bra *blink och harkling*

många pussar

30 dagar

typ 720 timmar

43200 minuter

2592000 sekunder

259200000 hundradelar...

Idag har Lidia varit snäll mot mig. På förmiddagen när jag kom var hon glad och snäll. Redan vaken så inte det hemska morgonhumöret. På eftermiddagen började hon först med en luftspark och ett litet gurglande tjut när jag hämtade henne men jag lyckades prata bort det på ett par sekunder (nöjd med mig själv) sedan var hon snäll mot mig även när abuelosarna och Marian var med. Riktigt gullig har hon varit idag. Och jag har bakat muffins (utan alla ingredienser och med kaffekopp, sked och ögonmått "mjöl efter behag...") och _typ_ anmält mig till en spanskakurs. Lidia gillade "koscholate" (chocolate).

Silvia har varit på IKEA idag. Hon köpte gifflar till mig! Åh, vad glad jag blev! Som jag har saknat kanelbullar! jag älskar kanelbullar. Imorgon ska jag nog följa med Silvia och Lidia in till centrum och ta en kaffe. Funderar fortfarande lite på om jag ska gå ner och ta en chocolate con churros till frukost...vi får se när jag vaknar.

En månad har gått och jag förstår en hel del på spanska. Jag pratar fortfarande fruktansvärt illa, men jag har i alla fall börjat prata mer med folk. Det gör inget om det blir fel, folk vill gärna förstå så de gör sitt bästa för att hjälpa. Silvia har sagt att efter två månader kommer språket att flyta på bättre. Bara trettio dagar kvar! Dessutom kommer jag troligen att börja en spanskakurs den 14 september, förhoppningsvis får jag lite språkliga nycklar att öppna fördämningarna med då. Sedan kommer spanskan att flöda! (hoppas)

Inatt har Lidia mått dåligt och spytt. Silvia tror att det berodde på att hon åt så sent eftersom abuela och Marian oväntat dök upp när hon skulle äta kvällsmat. Detta ledde till att Lidia skulle till dagis en timme senare och jag i min tur blev försenad till skolan jag tänkta anmäla mig till.

Att gå ut på gatan här är att ge sig ut på jakt efter gatnummer och gator som känns lika omöjliga att hitta som perrong 9 och trekvart.

(Å andra sidan Det kan också innebära att man får höra massa "hola guapa, buenos dias", "que pasa bonita?", "tiene mucho calor, eh, guapa?". Det är olika olika dagar men idag har jag hört jag vet inte hur många gånger faktiskt... Det är helt underbart bra för självförtroendet!)

Det tog en timme att hitta skolan jag letade efter. Var tvungen att fråga en vakt som pratade med två män. När jag äntligen fick hjälp upptäckte jag att det måste vara fel skola eftersom kursen jag tänkte gå inte fanns. Jag gick därifrån och sms:ade till Silvia att det var fel. Råkade titta upp och fick se en affär som sålde clinique-produkter! (Hurra!) Bestämde mig för att gå hem eftersom jag var rejält hungrig och trött i fötterna. Då ringde Silvia och sa att jag skulle till ett CLIC som låg på nr 7 och jag hade varit på CLIC på nr 19! Hon hade ringt till skolan och sagt till i receptionen att jag skulle komma. Så det var bara för mig att vända och gå tillbaka igen. Vid det lagret kändes det som om jag ville ge upp och börja lipa. Men det gjorde jag inte förstås!
Hittade till slut rätt och hon i receptionen var jättetrevlig. Hon skrev upp mitt namn och telefonnummer för att kunna ringa och säga när jag ska göra diagnosen för att testa vilken nivå jag ligger på i spanskan.
Traskade hemmåt på ben som är stela av träningsvärk efter gårdagen (yoga och styrketräning+flipflop dödar mina vader).

Nu ska jag nog försöka baka kladdkakor i micron. Vi får se hur det går.
Har dock inte hittat något baksmör/margarin. Fredagskaka :)
Men jag vet inte när jag ska hinna äta den. Får väl ta med och bjuda Lidia också. Då blir hon nog glad. Förresten så var hon riktigt gullig mot mig imorse! Jag gav henne frukost och hon åt alltihop! (klart, magen måste ju ha varit tom vid det laget.)

Nattlampan lyser svagt rosa. Min hals är skrovlig av 40 minuters idogt sjungande. I spjälsängen är det tyst och stilla nu. Det rasslar till i låset till ytterdörren och lampan i hallen tänds. Klockan är 22.05 och jag försöker gnugga sömnen ur ögonen.

Det tar på krafterna att vara snäll, glad, rolig, bestämd, tålmodig och förlåtande när man stundtals bara får skit för det (hey, jag måste vara idiot som vill bli lärare?!). Lidia vägrade att prata med mig imorse, och när jag hämtade henne på dagis så gav hon bara upp ett illtjut och vägrade sedan att prata med mig. Hennes lärare kom ut och frågade varför hon skrek och jag hade ingen aning och Lidia vägrade prata. Läraren mutade henne med godis och sa att hon var tvungen att lova att vara snäll mot mig.
Sedan var hon snäll mot mig ända tills abuelosarna och moster Marian kom. När abuela (mormor) Marife är med är Lidia elak mot mig. Klöser mig med naglarna och säger elaka saker.

Även om hon inte menar det, och även om hon vill sitta i mitt knä och kramas när vi är ensamma, så tar det på mina krafter rent psykiskt att höra de där orden. För det gör ont att höra att man är dum och töntig och har fula kläder när alla andra får pussar. Även om hon precis innan sagt att det var fint.

Det är tungt att orka skaka av sig allt dåligt och glatt börja om på nytt varje morgon. Men jag klarar det.
Jag Klarar Det.

Åh, så skön den här dagen har varit. Har inte varit ensam någonting med Lidia. Hennes mormor(abuela Marife) hämtade henne och jag mötte dem för att bada henne och sedan var mitt jobb nästan klart. Läste en godnattsaga också. Idag var det den om bilen som vann en racertävling för att den hade gott hjärta. Igår var det "los números" (siffrorna ett till nio med enbart text i stil med "två clowner", nästa sida). Vi läste den säkert fem gånger på rad. Jag kan boken utantill.
Så på nätterna, om jag skulle prata i sömnen (eller vem vet, kanske jag gör?), skulle jag säga
"el uno, un perrito, el dos, dos payasos, el trés, trés gatos..."

Det bästa med att bo ensam är att man kan knapra flingor hur mycket man vill vilken tid på dygnet som helst utan att oroa sig för att man stör någon.

Har fått lite information om höstkurser i spanska. Det verkar som om de håller på i en och en halv timma om dagen måndagar till torsdagar. Verkar inte så dyrt heller! Det känns bra. Jag behöver göra något. Men först var det en intagningsdiagnos för att se vilken nivå jag ligger på. Det blir intressant att se!

Önskar alla en god natt och hoppas att vi hörs snart! Vad tidigt jag får sova idag...sååå skööönt!
pussar och kramar
la chica con los gafas de corazónes

Lägenheten är mörk och tyst. Det enda som hörs är knappandet från tangenterna och surret från AC:n. Jag sippar på min kopp varma choklad och andas ut efter ännu en lång dag. För första gången sedan jag kom till Spanien har jag MIN lägenhet helt ensam. señor Roberto har flyttat ut medan jag varit nere hos Lidia. Visserligen kommer det inte att märkas så stor skillnad, (vi sa bara godmorgon och godnatt i stort sett) men...jag vet inte hur det är att bo helt ensam. Har ju aldrig gjort det förut.
Mer än ett par dagar då förstås!

Lidia har varit snäll. Eller jag har kunnat hantera henne! Det är lite frustrerande att inte kunna skälla ut henne ordentligt när hon skriker och slåss, kan liksom tänka mig att effekten mattas lite när min grammatik är så grummlig att hon blir osäker på om jag pratar om henne eller någon annan, eller till och med mig själv. I alla fall så skulle jag lätt kunna lägga mig ovanpå sängen fullt påklädd och slumra på fem minuter. Silvia ringde och sa att hon skulle komma vid 21 eller 21.30. Vid 23 kom Alberto och sa att Silvia ringt och bett honom skynda sig till mig för att hon blivit sen. Jösses. Det är lite jobbigt att vänja sig vid när man är en sådan som lyckas pricka in dagishämtning 16.59, Middag 19.55 och läggning 21.00 (och dessutom gärna hänger tvätten med matchande klädnypor...).

Har i alla fall nästan bestämt mig för att jag i december ska baka lussekatter med Lidia. Hon älskar att gegga med händerna och jag tror inte att hon har fått laga mat eller baka särskilt många gånger i sitt liv, om någonsin! Stackars barn. Det som är så kul! Fast jag måste fråga Silvia om jag får låna ugnen osv. Men det är ett tag kvar till december.

Ibland vet man inte alls hur man har det. Man känner sig så liten för att världen är så stor. Det är bara i en större stad man kan känna sig så ensam med så mycket folk omkring sig. Man är liksom bara en i mängden. Det bor 8 miljoner invånare i regionen Andalucía. 
I staden Sevilla bor det 706 100 personer.

Var i shoppingcentrat här närmast och kikade. Hittade några guldkorn men dit ska jag gå någon dag när jag har lite mer än 15€ med mig...för man känner sig ganska fattig när allt man har i väskan är de där två sedlarna. Så jag har ägnat ca. 2 timmar åt "fönstershopping".
Hittade H&M, MCdonald's, MNG, ZARA och the body shop! Men mina favoriter är helt outstanding Pull&Bear, stradivarius och oysho. 

Gick hem och räknade pengar (efter att jag strukit Lidias tvätt, plockat ur diskmaskinen och snicksnackat lite med städerskan som pratar med så grov söderdialekt att jag inte fattar ett jota. Blir lite bortskämd eftersom Silvia är från Madrid)...och fick svart på vitt att jag faktiskt inte är så fattig som jag gått runt och inbilat mig idag. Å andra sidan var det nog bra att bara titta först. Annars hade jag handlat mycket som jag kanske egentligen inte vill ha. efter att ha haft samma fyra t-shirtar i tre veckor så är mitt HA-BEGÄR stort. Jag dreglar vid tanken på nya kläder!
Imorgon kanske... till helgen ska jag nog unna mig att ta en Café con Churros nere på hörnet.

Maten jag ätit här:
Friterade småfiskstimm, friterade bläckfiskringar, friterade små bläckfiskar, potatischips, krocketter (friterat potatismos), jamón (RÖTT kött!), tonfisk, korvar, pasta, vitt bröd, vitt bröd, vitt bröd, mjölk som smakar grädde och klarar sig oöppnad i tre månader, konservmat..., friterad deg (churros, till frukost), yoghurt i små portionsförpackningar (det finns inte i literformat).

Silvia kan inte laga mat. Hon och Alberto äter oftast inte hemma. Det är bara Lidia, och så jag...så "råvarorna" är inte sååå roliga.
Maten var bättre på playan när abuela lagade.
Men inte som mammas.